Det öppna Sverige – inte radikalt för Ica och Volvo
Abdullah, eller Abbe som han kallats, har fått jobb hos Ica-Stig i de populära reklamfilmerna. Abbe spelas av Khan Mahmoodzada som flydde från Afghanistan till Sverige 2012 och förefaller – karaktären är inte helt utmejslad än – vara ett ensamkommande flyktingbarn.
Detta gör mig orimligt upplyft.
Kanske för att allt ser så dystert ut. Någonting gick sönder i Sverige i höstas, specifikt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet vek ner sig för väljarna och tryckte på stoppknappen, liksom hela EU cyniskt gjort.
I dag stödjer, enligt SVT/Novus, nära 70 procent av svenskarna regeringens förslag om hårdare asylregler. Vi tycker väl så, eller låtsas inte förstå att Europa gör mot dagens flyktingar vad Europa gjorde mot skyddsbehövande judar för 80 år sedan. Det är en skrämmande sak.
En annan skrämmande sak är hur alla med ett Facebook-konto kan se hur rasismen, rädslan och den nationalistiska egoismen fått fäste. Dagligen möts vi av vänner och bekanta och kändisar, som alldeles nyss framstod som stabila humanister, helt sorglöst framför högerextrema åsikter, och orimligt ofta sprids länkar till brott som påstås ha begåtts av invandrare i orter och förorter som ingen tidigare brydde sig om, men som nu används som slagträn mot människor som dör i krig eller förtvinar i flyktingläger.
Men mest av allt märks tystnaden.
Det kostar att gå emot den nya ordningen. Humanismens motvind är hård och kall. Det som nyss kallades politisk korrekt är i dag inopportunt och beskrivs allt oftare som radikalt eller hippie, som vänligast.
Därför är Ica-reklamen så upplyftande – liksom Volvoreklamen ”Made by people” som hyllar modernitet, globalisering och mångkulturen på fabriksgolvet i Torslanda. Och i veckan lanserade Postnord Prideflaggan som svenskt frimärke med motiveringen ”frimärken är en spegling av dagens Sverige där mångfald är en självklarhet”.
Puh. Trots dessa auktoritära tider är det liberala samhället ännu mainstream.
Progressiva kapitalister är vad Sverige behöver nu. Därför var Dagens Nyheters reportage om hur Östermalm alltmer går över från Moderaterna till Sverigedemokraterna så relevant. Att kulturarbetare och underhållare – Soran Ismail, Malena Ernman, Zara Larsson, Henrik Schyffert, Filip & Fredrik, Niklas Strömstedt et cetera – orkar betala med hat, hot och hån för sitt engagemang betyder något – men den verkliga makten finns hos den ekonomiska eliten. Att Marcus Storchfalangen vinner näringslivets inbördesstrid är helt väsentligt för att Sverige ska förbli Sverige.
Att Ica och Volvo, varken kända som radikaler eller hippies, så tydligt tar ställning för mångkulturen är viktigt och vackert. Det kostar, i reda pengar. De två storföretagen stöter sig med minst 20 procent av presumtiva konsumenter, kanske 70 procent om vi ska tolka SVT/Novus-undersökningen mycket mörkt.
Volvo och Ica hade enkelt kunnat undvika ämnet. I stället visar de vad de står för.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.