DiCaprios kapitalistkrig slår Obama och Reinfeldt
Den råa kapitalismens vidrigheter har blivit filmstjärnan Leonardo DiCaprios nya specialitet och fiende.
Den vämjelige slavägare han spelar i Quentin Tarantinos ”Django unchained” är ohotad i kräkgenren.
Därpå klev DiCaprio 70 år framåt i tiden och spelade uppkomlingen Jay Gatsby i Baz Luhrmanns filmatisering av F Scott Fitzgeralds romanklassiker ”Den store Gatsby” från 1925.
Den skildringen av klassamhället står sig starkt ännu. Men, jämfört med hans senaste roll är Jay Gatsby en romantisk raring.
I Martin Scorseses nya ”The wolf of Wall Street” befinner vi oss på 1990-talet. DiCaprio spelar börsmäklaren Jordan Belfort som funnits och finns på riktigt. En tom medelklassgrabb med eld i blicken och en enda ambition, att bli rik.
Belfort är en charmig säljare och psykopat. Samvetslöst lurar han vanliga människor att de kan bli rika på börsen. Han bestjäl dem på deras livs besparingar och blir groteskt rik.
”Girighet fungerar, girighet är gott”, sa Gordon Gekko i Oliver Stones filmklassiker ”Wall Street” från 1987. Det visade sig inte stämma, Michael Douglas karaktär hamnade i fängelse men blev ändå en perverterad ikon för yuppies. Han var ju cool, han levde livet.
”The wolf of Wall Street” får Oliver Stones skildring av klipparkapitalismen att framstå som smakfull. ”The wolf of Wall Street” är en backanal, dekadensen är total.
Även Jordan Belfort lär bli en perverterad förebild för vissa trots att han är en stillös orgie i kapitalismens gräsligaste tryne. Allt är vulgärt, sexistiskt, omoraliskt, elakt, fult – precis som det var i verkligheten, enligt Belfort och filmmakarna.
Filmen är makalöst underhållande, vissa scener är sinnessjukt roliga. Ingenting är subtilt, Scorsese har tagit fram sin bredaste rock’n’roll-pensel för att skriva ett plakat om hur kapitalismen ser ut i dess yttersta förlängning:
Rå, hjärtlös, förtappad.
Offren för denna rånare i kostym visas inte ens.
Moralen i filmen är självklar. Girighet sker på bekostnad av andra. Någon måste betala, både i smått och i stort. Det har vi sett åtskilliga gånger i historien, stort senast vid finanskraschen 2008.
DiCaprio har länge varit miljökämpe, nu har han blivit en antikapitalistisk samhällskritiker på vita duken. Han är helt rätt i tiden. Alltfler människor avskyr de skenande skillnaderna mellan de som har och de som inte har.
Det var därför Occupy-rörelsen – ”Vi är de 99 procenten” – ockuperade Wall Street 2011, det var därför sossen Bill DeBlasio blev borgmästare i New York i höstas, det var därför USA:s president förra månaden sa att ojämlikhet är ”den avgörande utmaningen i vår tid”.
Samtidigt kommer en världsberömd filmstjärna och gör tre megabudgetfilmer i rad där han påminner världen om allt ruttet som skett i girighetens namn.
De är bara konstverk, underhållningsfilmer, men någon cynisk del i mig säger att mänskligheten lyssnar mer på Leonardo DiCaprio än på Jonas Sjöstedt, Barack Obama och Fredrik Reinfeldt tillsammans.
Så, tack Leo.
Power to the people.