”Tror någon på allvar att det finns svenskar och invandrare?”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag sitter på ett helt vanligt café med en helt vanlig man och allt blir så fult plötsligt. Vi dricker kaffe och äter bullar på furubord under klassiska svenska takbjälkar och han säger att det där som folkpartiet föreslår, att kriminella utlänningar ska utvisas, det är en bra sak. För kolla på Kumla och Hall. Det sitter ju bara utlänningar där.
Förstår folkpartiet vad de håller på med? Vilka krafter de går till mötes? Det som förut betraktades som fördomsfullt, som folk fick stå till svars för om de kläckte ur sig, blir normala samtalsämnen. Sådant som man lugnt kan säga i vilket sammanhang som helst för det finns ju ett stort parti som håller med.
Det lilla rasistiska partiet, sverigedemokraterna, rider med på vågen. I ett pressmeddelande säger de att de vill träffa folkpartiets Mauricio Rojas för ett samtal om flyktingpolitiken inför valet 2006: ”I Danmark har man ju en situation där folkpartiets motsvarighet regerar med stöd av sverigedemokraternas motsvarighet och där påminner invandringspolitiken mycket om den som vi vill föra i Sverige.”
Det sägs att folkpartiet bara säger som det är. Att de äntligen vågar prata om sådant som folk redan vet men som politikerna i ängslig korrekthet hittills har hållit inne med.
Jag undrar: Vilka betraktas i det resonemanget som folk? Inte alla de som avvisas från arbetsplatserna och krogarna för att de ser ”fel” ut och låter ”fel”. Inte alla vi som tycker att problemet med Sverige är den etniska diskrimineringen, inte de olika etniciteterna i sig.
Den politiska debatt som nu börjar utgå från formeln ”vi” och ”dom”, som delar in oss i ”normala” och ”avvikare”, hämtar näring ur den strukturella rasism som säger samma sak i tysthet. Jag blir galen på folk som aldrig i livet skulle stå för sin främlingsfientlighet i offentligheten men som skapar främlingar i sin vardag så fort de får en chans.
Ta det socialdemokratiska kvinnoförbundet. När Nalin Pekgul blev vald till ordförande och anställde personer med utländsk bakgrund började folk skicka mejl om att hon delade ut jobb till sina egna kusiner. Det vet man ju hur de funkar, de där kurderna. Sprutar ur sig ungar och gynnar bara varandra.
Vad är det för en stil i ett förbund som med självklarhet bekämpar klass- och könsorättvisor? Hur kan ni köra uråldriga härskartekniker mot människor som inte ser ut exakt som ni?
Fattar ni inte att diskriminering på grund av klass, kön och etnicitet börjar i samma inskränkta blick: du är inte riktigt som jag, alltså inte riktigt lika mycket värd.
Jag struntar i partipolitiken ett tag, den känns lite tröstlös, och lyssnar i stället på estradpoeten Özgur Kibar, nyss sedd i SVT-dokumentären ”I kaxiga poeters sällskap”.
Özgur tävlar i poetry slam, han åker runt på krogar och bibliotek (krogarna är bäst, där blir det bäst stämning) och diktar med rytm och aggression om landet vi lever i:
”Det är så komiskt ironiskt att det känns helt otroligt att vi har en integrationsminister, samtidigt kommer svennarna till min förort i egenskap av turister. Systemet måste ha allvarliga brister när till och med svartskallarna har blivit rasister.”
Just så. Rasismen ödelägger våra liv och vårt samhälle, skapar klyftor och orättvisor och tråkigheter. Detta ständiga ältande av vem som är vem och hur och varför, denna jakt på specifika stereotypa identiteter, är rent själadödande.
Tror någon på allvar att det finns ”svenskar” och ”invandrare”?
Nej, lägg av med klassificeringarna nu. Låt folk vara folk och ha lite kul ihop. Snart är våren här.