Lyssna till skälen bakom EU-missnöjet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Daniel Cohn-Bendit kom till Stockholm som en rockstjärna. Feta rubriker, svart limousin, idoldyrkare på kö. Studentledaren från Paris 1968 har blivit Europarlamentariker för De gröna. I måndags höll han brandtal för EU-konstitutionen.
Paradoxen är att han nu själv uppfattas som en del av samhällseliten. Det tycks inte hjälpa med argument från vänster för EU:s nya grundlag.
Opinionssiffrorna i Frankrike pekar allt tydligare på ett nej i folkomröstningen.
Jag frågade Cohn-Bendit om protesterna över en kopp kaffe på restaurangen Shangri-La. ”Människors känslor är irrationella”, förklarade han.
Folk vill chocka dem som styr, säga nej till Chirac. Dessutom är de rädda för EU:s utvidgning. Kritiken av tjänstedirektivet avfärdade han som något som inte hörde samman med konstitutionen.
Jag köper mycket av analysen. Det är klart att det finns ett element av protest i det franska EU-motståndet, säkert också av rädsla för Turkiet.
Men i svaret finns en underton som jag inte gillar.
Det är samma klang som när EU:s utrikesministrar möttes i helgen eller när borgerliga tidningar predikar.
Folket begriper inte. De har inte satt sig in i frågorna, ser inte de stora linjerna.
Ofta är det tvärtom. Det finns ett sunt element av skepsis mot nya förslag från Bryssel. Från ett teknokratiskt system som producerar förslag som tjänstedirektivet, utan samråd med facket eller andra folkrörelser.
Där finns grundfrågan när EU-kommissionen i helgen ska diskutera sin kommunikationsstrategi.
Lyssna på skälen bakom missnöjet, borde Margot Wallström säga till sina kollegor. Bli öppnare för kritiken, bättre på samrådet med folkliga rörelser.
Förtroendet för EU byggs inte genom dyra och snitsiga informationskampanjer.
Det skapas när vi känner att unionen gör nytta. Sociologen Manuel Castells talar om en möjlig europeisk ”projektidentitet” kring jobb, välfärd, miljö.
Exemplen finns redan fast vi ofta inte ser dem.
Ta maten. Marit Paulsen och andra svenska politiker såg till att kontrollen av livsmedel skärptes.
Eller EU-reglerna om säkra leksaker.
Eller miljökraven som pressar politikerna i Stockholm att göra något åt den dåliga luften.
Regeringens årsbok radar upp fall där Sverige påverkat EU till det bättre. Det är utmärkt att departementen öppnar dörrarna och berättar om det praktiska EU-arbetet 9–11 maj.
Ändå är det knappast något som kommer att dyka upp i förstamajtalen. Splittringen om EU är för stor, menar partitaktikerna. Inte heller moderaterna vågar älska EU offentligt.
Det blir inte enklare i medietystnaden. Få länder har en så svag EU-bevakning som Sverige.
Tur att det finns alternativa källor, som den utmärka nätsidan europaportalen.se. Där finns en intensiv debatt om konstitutionen varvad med bra rapportering om sakfrågorna.
EU:s trovärdighet måste politikerna ta ansvar för genom beslut som är bra för medborgarna. Debatten och offentligheten byggs bäst underifrån. Huvuduppgiften för Wallströms strategi borde vara att underlätta för sådana initiativ.
Så till något helt annat.
Om Göran Perssons framtid vet jag inget. Däremot vet jag hur vackert körsbärsträden blommar i Paris medan det fortfarande är råkallt i Sverige. Jobbet som generalsekreterare i OECD blir snart ledigt. Önskade kvalifikationer: politisk erfarenhet på hög nivå, goda ekonomiska kunskaper, stort personligt nätverk.
Någon som är intresserad?