Minnet av 90-talets jobbkris skrämmer
Att privatisera Arbetsförmedlingen är politisk dårskap
I genomsnitt var 437 000 svenskar arbetslösa under förra året. Arbetsförmedlingen konstaterar att det är den högsta siffran sedan 1997.
För alla oss som har egna minnen från 90-talskrisen väcker den jämförelsen riktigt obehagliga känslor.
Ekonomiska kriser kan ha olika orsaker och de får olika effekter. Under 1990-talet skars trygghetssystem och välfärdstjänster ner för att sanera statens finanser. Under finanskrisen 2007 och 2008 drabbades tillverkningsindustrin hårt. Och för ett knappt år sedan när viruset slog till var det besöks- och servicenäringarna som fick ta det tyngsta slaget.
En sak har ändå de där tre kriserna gemensamt. När människor tvingas ut i arbetslöshet växer klyftorna. Det som hade det tuffast från början drabbas hårdast. Liv slås i bitar och trösklarna för att komma tillbaka till ett riktigt jobb blir högre. De som står längs från arbetsmarknaden har det svårast.
Spåren efter 1990-talets budgetsanering blev kvar länge. I samhället syns somliga fortfarande om man bara tittar tillräckligt noga. Ungdomar som fick sin skoltid förstörd av nedskärningar, en offentlig sektor som vant sig vid bristande resurser och klyftor som gör att minst 168 000 barn i Sverige växer upp i fattiga familjer.
Krisen satte också spår i människors liv. Det var inte bara arbetslösheten i största allmänhet som steg under 1990-talet. Det gällde också långtidsarbetslösheten. Och om det är en sak vi vet om långa arbetslöshetsperioder så är det att de inte gör det lättare att komma tillbaka.
Långtidsarbetslöshet gör gamla yrkeskunskaper inaktuella, förändrar självbilden hos den som är arbetslös och gör arbetsgivare misstänksamma. Den som har varit utan jobb länge löper stor risk att fortsätta att vara arbetslös.
Just nu skapas nya sår som kanske aldrig kommer att läka
Nu ser vi samma sak hända igen. Många som förlorade jobbet under förra året kunde ganska snabbt hitta ett nytt arbete. Stora delar av samhället har trots allt fortsatt att fungera. Men för den som redan tidigare haft svårt blev det ännu tuffare.
"Långtidsarbetslösheten som redan tidigare legat på rekordhöga nivåer fortsätter öka", sa Arbetsförmedlingens Annika Sundén när statistiken presenterades.
Det betyder att det just nu skapas nya sår som kanske aldrig kommer att läka, precis som på 1990-talet.
Det går att motverka de där skadorna. Precis som LO i förra veckan konstaterade kommer det att krävas en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslös måste få tillfälle att studera och bygga på sin kompetens.
Att i den situationen fortsätta en jättelik privatisering av Arbetsförmedlingen är politisk dårskap. Med över 400 000 arbetslösa är det inte experiment och fixa idéer Sverige behöver.