Amanda Lind får se tidningsbilar på film
Riktig journalistik kräver resurser
I samband med nyårshelgen gav jag socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi ett litet filmtips. Jag föreslog att ministern skulle titta på Ken Loachs film Jag, Daniel Blake som då visades på SVT Play.
Inför den här helgen tänkte jag komma med en uppmaning till kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Passa på att titta på Tom McCarthys film Spotlight från 2015. Den finns kvar på SVT:s sida i drygt en vecka till.
Filmen bygger på en verklig historia från början av 2000-talet. I korthet handlar den om hur den grävande redaktionen på tidningen The Boston Globe lyckas avslöja hur den katolska kyrkan under årtionden systematiskt tystat ner sexuella övergrepp mot barn som kyrkans präster gjort sig skyldiga till.
Michel Keaton spelar redaktionschefen Walter Robinson som slits mellan lojaliteterna och Rachel McAdams gör reportern Sacha Pieiffer i en värld som annars nästan bara består av män.
Själva historien förtjänar att berättas. Vi vet dessutom att den har fortsatt. Sedan The Boston Globe gjorde sitt avslöjande har skandalerna kring sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan avlöst varandra runt om i världen. Påven rasar mot förövarna, men beskrivningarna av kränkningarna blir bara fler.
För bara två veckor sedan redovisade för första gången den spanska kyrkan hur många präster som förgripit sig på barn.
Det är inte därför jag tycker att Amanda Lind borde sätta av två timmar för att se på TV. Jag tror det vore bra för en demokratiminister att se beskrivningen av det journalistiska arbetet och av den redaktionella miljön. Här finns allt, ringande telefoner, tryckpressar som drar igång och till sist tidningsbilarna som rullar ut för att förmedla dagens rubriker.
Här finns svåra publicistiska avvägningar, det hårda jobbet att kolla historien och en liten smula redaktionell konkurrens. Och här finns en redaktion som får tid och resurser och som har integritet nog att leta efter sanningen.
Idealiserat? Det är klart. Det är Hollywood vi pratar om. Men i vår tid av fake news, hatstormar på sociala medier och superslimmade redaktioner påminner Spotlight ändå om att det fanns en tid när journalistiken spelade en annan roll i samhällsdebatten.
Var det en bättre tid? Kanske inte.
Jag har varit där. När jag i början av 1990-talet arbetade på Örebro-kuriren kunde man ana ljudet från tryckpressarna på redaktionen. Och i början av 2000-talet - när Spotlight utspelar sig - kommer jag ihåg hur stora Aftonbladets redaktion förvandlades till händelsernas centrum vid stora nyhetshändelser.
Var det en bättre tid? Kanske inte. Den sorts mörkläggning som Spotlight handlar om skulle förmodligen vara omöjlig idag. Det har inte minst Metoo bevisat.
Ändå blir filmen en påminnelse om värdet av fri journalistik, flera redaktioner och redaktioner som har resurser att göra sitt arbete. Jag tror Amanda Lind skulle gilla den.