Bilder på lidandet gör oss inte passiva

Jesper Bengtsson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nobelmuseet i Stockholm visar just nu en utställning med bilder av den legendariske krigsfotografen Robert Capa.

Bland annat från spanska inbördeskriget och Frankrike under andra världskriget. Man fastnar direkt för de klassiska bilderna från landstigningen i Normandie. Capas kameralins är riktad från stranden ut mot vattnet, där de allierade trupperna vadar i land i ett regn av kulor och granater.

Ändå är det de vanliga, ”vardagliga” bilderna från krigen som berör mig starkast. En flicka som vilar på en jutesäck i Spanien 1936, möjligen på flykt undan striderna. Hon tittar med anklagande blick mot kameran. Eller en bild från London, tagen i en bunker mitt under ett tyskt bombanfall. En äldre man i hemvärnsuniform dricker te tillsammans med sin hustru. Han bär en hjälm på huvudet och balanserar ett fat och en spröd tekopp i sina valkiga händer. Hon håller upp tekannan för påfyllning.

Det är vardag mitt i kriget.

Capas bilder ställer en viktig fråga: Kan man bli mätt på skildringar av elände? När han tog sina mest kända bilder på 1930- och 1940-talen gjorde han något unikt. Han förnyade krigsjournalistiken. Han ställde sig mitt på slagfältet och visade blodet, ångesten och döden för tidningsläsarna.

I dag svämmas det offentliga rummet över av sådana bilder. Med ny teknik har kriget visuellt flyttat in i våra vardagsrum. Men gör det oss verkligen mer engagerade, mer villiga att protestera?

Eller gör det oss mätta, passiva?

För snart trettio år sedan lanserade Susan Sontag den senare idén, att flödet av eländesbilder trubbar av vår empatiska förmåga. I Nobelmuseets bokhandel hittar jag en ny essä av henne: ”Att se andras lidande”. Nu har hon tänkt om.

Det är inte mängden intryck som gör oss passiva, skriver hon. Apati uppstår när bilderna på lidandet kombineras med känslan av att inget kunna göra. När det inte finns någon handlingsväg som kan kanalisera vår frustration. Först då dör empatin.

En som tröttnat på passiviteten är Brian Steidle, tidigare major i den amerikanska marinkåren. För tre år sedan var han med som observatör i Afrikanska unionens insats i Darfur. Han såg dödandet och blev förbannad för att ingen engagerade sig. Därefter sade han upp sig från marinkåren för att göra en film om folkmordet. Med hjälp av bilder och vittnesmål har han försökt få USA:s regering att agera. Filmen heter ”Djävulen kom till häst”.

Steidle reser världen runt, i en privat upplysningskampanj. Jag hade möjlighet att se filmen i veckan. Den är fasansfullt stark och engagerad. Som tittare blir man illa berörd av mängden bilder på död och förintelse, men det sista man kan bli är apatisk.

Steidle visar att det går att förändra, till och med i en så hopplös konflikt som den i Darfur.

Tittar man sig omkring finner man flera exempel på det. Flera frivilligorganisationer har funnits i Darfur under kriget, bland annat Läkare utan gränser. De behöver stöd. Och just nu sitter förre utrikesministern Jan Eliasson som medlare i konflikten. Om han ska lyckas i sitt arbete måste folk över hela världen visa att vi inte accepterar folkmordet och det internationella samfundets passivitet.

Det går att engagera sig.

Det går att förändra.

Det, om inte annat, visar Steidles film.

SVT visar filmen på måndag. Se den.