Rädsla och oro är värre än lösryckta textrader
Året var 1991. Jag minns med skräck hur Sverige var ett land där mörkhyade sköts på öppen gata på grund av sin hudfärg. Mördaren kallades för Lasermannen. Sverige var ett land där nästan femtio flyktingförläggningar sattes i brand. Inom loppet av ett år.
Carl Bildt var statsminister. Tillsammans med folkpartisten och invandrarministern Birgit Friggebo åkte han till Folkets hus i Rinkeby för att tala med invånarna. Ett försök att möta den ilska, frustration och rädsla som invånarna kände. Men
i stället för att lyssna och förstå, avbryter Friggebo samtalet
och föreslår att folksamlingen ska sjunga ”We shall overcome”.
I dag påminner samhället om det hårda 1990-talet. Rädslan har återvänt.
I år har polisens registrering av romer avslöjats. Samtidigt pågår Reva-projektet – en hetsjakt på illegala flyktingar. Alla med mörkt hår riskerar att stoppas av polisen för att identifieras och kastas ut ur landet. Häromåret fick vi se en ny laserman som den här gången hette Peter Mangs.
Vad man heter avgör fortfarande, om man får ett jobb eller inte.
Men nu, liksom då, står borgerliga politiker helt oförstående inför den fasa och utsatthet som människor känner.
Hiphop-artisten Timbuktu är en av dem som har satt ord på den känslan.
Tillsammans med Sebbe Staxx från hiphopgruppen Kartellen släppte de låten ”Svarta duvor och vissna liljor”. Sebbe Staxx sa i en intervju att ”vi var tvungna att skrika så vi skulle höras, och nu när vi hörs kan vi börja prata”.
När Timbuktu häromdagen skulle ta emot 5i12-rörelsens antirasistiska pris i riksdagen möttes han av bojkott av flera borgerliga riksdagsledamöter. På grund av två rader i låttexten. Så får man inte uttrycka sin frustration, menade bland annat folkpartisten Johan Pehrsson.
Det var som om vi var tillbaka i Rinkeby Folkets hus igen. Som om Johan Pehrsson föreslog för Timbuktu och Kartellen att rappa ”We shall overcome” i stället.
Timbuktu har många gånger uttryckt samhällskritik genom sina låtar. För tio år sen skrev han ett brev i form av en låt till statsministern Göran Persson. Som för övrigt Persson svarade hjärtligt på.
Det var den tidens reaktion och uttryck. Men då såg samtalet annorlunda ut.
I dag brinner Sverige på nytt.
Ingen begär att politikerna ska sjunga med i de utsattas refräng. Men det är inte rimligt att de som inte drabbas, de priviligerade, också ska dikterar villkoren för hur de utsattas motstånd ska formuleras.
I ”Svarta duvor och vilsna liljor” sägs faktiskt något helt centralt om rädslan och frustrationen som många människor känner. Det borde oroa en riksdagsman mer än några lösryckta textrader.