En svart dag

Vänersborgs tingsrätt underkänner Saabs ansökan om rekonstruktion. Företaget lyckades inte övertyga rätten om att det avancerade pusslet av kinesiska företag, planmyndigheter i Peking och nya uppgörelser med fordringsägare kommer att fungera.

Mycket tyder på att det nu blir de fackliga organisationerna som tvingas begära Saab i konkurs. Det ligger en svart ironi över situationen.

De har kämpat i åratal

I åratal har de anställda outtröttligt kämpat för sin fabrik och sitt företag.

Det har varit en kraftmätning med GM. Det har varit en match mot finanskris, och det har – inte minst – varit kamp mot en regering vars ointresse för industrii allmänhet och fordonsindustri i synnerhet känns monumentalt.

Näringsminister Maud Olofsson har lagt ner Saab gång på gång. ­Statsministern har avfärdat företaget som ett ­”varumärke i en varumärkesportfölj”. Och frågorna om regeringens roll i spelet för att ­stoppa den ryske finansmannen Antonov återstår att besvara.

Som om bilproduktion vore en belastning för landet.

De anställda i Trollhättan har vägrat ge upp. De har trott på en framtid, och arbetat för den. Ändå kan deras fackliga organisationer tvingas begära Saab i konkurs.

Det är ­dystert, men ­kanske oundvikligt. Ett företag som inte producerar kan inte heller betala löner.

Victor Muller tänker överklaga och talar om en plan C, men sanningen är nog att i det alfabetet skulle redan ­rekonstruktionen ha varit plan Y eller Z.

Ett fattigare Sverige

Naturligtvis kommer vi att få höra många kommentarer på temat ”vad var det vi sa”. Regeringens tolkning – vi har räddat skattebetalarnas pengar – känner vi redan.

Som om det skulle vara ett svar till de som nu riskerar sina jobb, eller till underleverantörer och kunder. Ett svar till Trollhättan och Västsverige.

Det är det inte.

Om Saab försvinner från Trollhättan gör det inte Sverige – eller skattebetalarna – rikare. Det gör vårt land fattigare.

Det är den trista sanningen.

Följ ämnen i artikeln