Politiker måste sluta hatta runt om gruvor
Det behövs beslut - inte politiska slagord
Tillgången på mineral avgör hur snabbt Sverige och världen kan stoppa utsläppen av växthusgaser. Återvinning räcker inte. Det gäller inte minst flera av de mineraler som är avgörande för elfordon, vindkraftverk och solceller.
Så kan man sammanfatta en rapport som gruvföretagens branschorganisation Svemin just presenterat. En konsultfirma har gått igenom den forskning som finns och resultatet är svårt att slå ifrån sig.
Behovet av litium - till batterier - beräknas växa med nästan 700 procent fram till 2050. Behovet av sällsynta jordartsmetaller kommer att öka med drygt 600 procent. Och vi kommer att behöva fem gånger så mycket grafit som idag.
Behovet av litium - till batterier - kommer att växa med nästan 700 procent
Förra året såldes det 2 miljoner elbilar i världen. År 2040 talar prognoserna om 40 miljoner. År 2050 kommer sol och vind att producera 15 gånger så mycket el som år 2019. Och kapaciteten i världens elnät kommer att ha fördubblats.
Det kräver mineraler, massor av mineraler.
Den som kontrollerar världens gruvor kommer att kontrollera världen.
Det har hänt något med synen på industri och råvaruutvinning i den svenska politiken. Det är trots allt inte så många år sedan en svensk statsminister på allvar kunde hävda att industrin var "basically gone". Jag har själv hört den statsministerns finansminister visa gräddan av svenska industriledare ett nästan demonstrativt ointresse. Och det är länge sedan jag slutades förvånas över mejl från borgerliga läsare som tycks uppfatta allt prat om industrin som socialdemokratisk nostalgi.
Klimatomställningen och de nya industrierna i norra Sverige håller kanske på att ändra på det där. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar befinner sig på studieresa i det producerande Sverige och häromdagen deklarerade Ulf Kristersson plötsligt att Sverige borde bli en "ledande gruvnation".
Som om inte företag som LKAB och Boliden redan är världsledande. Eller som om inte Sverige ensamt stod för 90 procent av EU:s järnmalm och nästan 40 procent av unionens bly och zink.
Det går att skoja med oppositionens plötsliga intresse för industri och gruvdrift, men det är faktiskt hög tid.
För ett och ett halvt år sedan stod jag tillsammans med Stefan Sädbom utanför den lilla Lovisagruvan i Stråssa utanför Lindesberg.
Sädbom är geolog och har arbetat med gruvdrift i hela sitt liv. Han är dessutom en av initiativtagarna till att gruvdriften har återupptagits i Bergslagen. Vi pratade om behovet av mineraler och om vårt lands unika förutsättningar.
– Jag förstår inte drömmarna om att bryta mineraler på andra planeter. Det måste vara enklare att ta vara på det vi har här, sa han.
Och vi har tillgångar. Flera av de råvaror som EU beskriver som "innovationskritiska" skulle kunna brytas här. När det gäller grafit och sällsynta jordartsmetaller är det i princip bara tillstånden som fattas.
Flera av de råvaror som EU beskriver som "innovationskritiska" skulle kunna brytas här
Det är inte slagord som behövs. Vi skulle behöva en gruvpolitik i det här landet, och det är framför allt två problem som måste lösas.
Den första påpekar gruvindustrin gärna själva. Processen med att utfärda alla tillstånd måste gå fortare. Och den måste framför allt bli mer förutsägbar. I dag beskrivs prövningen i stort sett som ett lotteri.
Det andra problemet handlar om hållbarheten för människorna i lokalsamhället. Gruvbrytning förutsätter att det finns ett samhälle. Bostäder för de anställda, förskolor för deras barn och allt annat. Dessutom måste det finnas järnvägar, vägar och telefonledningar.
Vinsterna från gruvan måste bidra till allt det, och till att orten kan leva vidare. Det kan bara ske genom politiska beslut. Annars blir det som i Mikael Wiehes sång: hålen i marken är allt man har kvar.