Vi kan bara jubla över medaljerna
Sarah Sjöström tar OS-guld och slår världsrekord. På något sätt lyckades hon motsvara en hel nations krav och de egna förväntningarna.
Den där medaljen som kanske kunde ha kommit redan i London för fyra år sedan är till sist bärgad.
Emma Johansson tar ännu ett silver i sitt sista stora cykellopp. Efter åtta år lyckades hon upprepa prestationen från Peking, och som hon gjorde det. Kampen mot tröttheten, de uppmuntrande orden till konkurrenten, det är cykelsport när den är som störst.
Missförhållanden som borta
De första svenska OS-medaljerna från Rio, och det blir precis som vanligt när det handlar om stora mästerskap.
I månader har vi pratat om olika missförhållanden. Det kan vara brott mot mänskliga rättigheter, arbetsvillkor eller misshushållning med skattemedel.
Korruptionen och oblyga försök att ta politiska poänger har blivit idrottens skugga.
Inför Rio har det förstås mest handlat om dopning och Ryssland, och kanske lite om zikaviruset och ett politiskt system på väg mot kollaps.
Men så fort själva tävlingarna kommer i gång är allt det där som bortblåst. Och det beror förstås på idrotten själv. Historier som de om Sarah Sjöström eller Emma Johansson är helt enkelt alltför bra.
Omöjligt inte ryckas med
Det är omöjligt att inte ryckas med och hänföras. Vi jublar och lider med atleterna som ägnat år åt förberedelser för några timmars eller några sekunders prestation.
Det är den kraften som gör idrotten fantastisk, och samtidigt är det kanske ett slags förbannelse.
För utan den kraften skulle vi kanske inte vara så snabba att glömma baksidan, korruptionen bland idrottspamparna, fusket med kemikalier eller jakten på politisk prestige.
Och då kanske idrotten skulle kunna bli en kraft för rättvisa och fred på riktigt.
Fast just nu fortsätter vi att jubla över de första svenska medaljerna i Rio.