Gräv där du sitter

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-09

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är inte lätt att i ord beskriva det fascinerande med en grävmaskin i arbete. Kanske inte riskfritt heller.

Det är inte bara det att grävskopan efter sextio- och sjuttiotalens ”sanering” av svenska statskärnor har en etablerad roll som förstörare i svensk samhällsdebatt. När grävskoporna kom försvann traditionella byggnader och etablerade sociala sammanhang för att ersättas av centrumkomplex, Domus-varuhus och parkeringshus. Så lyder historieskrivningen.

Möjligen borde det läggas till att grävmaskinerna också tog med sig en del av trångboddhet och misär, men det är en annan sak.

Dessutom riskerar naturligtvis en hyllning till grävmaskinen att tangera den tidiga sovjetiska traktorkonsten, som för övrigt kanske inte bara var rysk. Fascinationen över den nya tekniken fanns på närmare håll.

På en fana från 1927 väljer Stockholms expressarbetares fackförening företagets nyaste lastbil som huvudmotiv, mitt bland parollerna om enighet. Det fanns en tid när solidariteten och den nya tekniken båda ansågs tillhöra framtiden.

Ändå måste jag alltså medge att det finns något storslaget i en grävmaskin i arbete.

Under några dagar förra sommaren fanns en Komatsu PC 160 på vår tomt för att gräva ur garageuppfarten och bygga en parkeringsplats.

MaskinenÌ´0;–Ì´0;19 ton av hydraulisk råstyrkaÌ´0;–Ì´0;var vackert gul. På sina larvfötter rörde den sig försiktigt över tomten medan kubikmeter efter kubikmeter av fyllmassor först kördes bort och sedan ersattes med bergkross.

–Ì´0;Den är så bra. Med larvfötterna kan man köra på så många ställen, minst dubbelt så många som med hjul, sa den unge man som körde maskinen. Det fanns värme i rösten.

Tillsammans upprepade vi samma ord gång på gång under de där dagarna.

–Ì´0;Det är skönt att slippa gräva det här för hand, sa han.

–Ì´0;Det är skönt att slippa gräva det här för hand, sa jag.

Det är något med grävmaskinen, något mer än bara att slippa gräva. Ett slags obetvinglig långsam styrka.

I händerna på en skicklig förare kan skopan försiktigt smeka en kant av tunga järnvägssyllar, bara för att i nästa ögonblick utan att tveka fösa undan samma syllar. Och det sker långsamt, utan ansträngning.

Skopan som utan vidare lyfter stenblock på hundratals kilon kan sedan försiktigt skrapa ut det krossade berget. Som om det gjorts med en kratta.

Det är som om vi vant oss vid att kraft också förutsätter hastighet, inte minst i samhällsdebatten. Snabbfotade informationsavdelningar på partikanslierna, quick respons och utspel. Partiledare ständigt redo att leverera en enradig kommentar. Eller att delta i långa dokumentärer om sig själva.

Gamla tiders folkrörelser, med långsamma processer av diskussioner och bildning, passar liksom inte längre in. De betraktas som kraftlösa.

Hastighet är kraft, det vet alla som minns något från skolans fysiklektioner. Men det gäller också massa.

Kanske en insikt att skicka med socialdemokratins nya ledning.

Jag känner mig i alla fall glad när jag ser grävmaskinens långsamma arbete.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln