Mona Sahlin, själavårdare
Nu måste ni sätta er så jag kan börja tala, för oj vad jag har längtat, säger Mona
Sahlin till de entusiastiska kongressombuden som hälsar henne med stående ovationer.
Hon utstrålar trygghet och engagemang. Och som sig bör inleder hon med att tacka de äldre partiföreträdarna på första raden: Ingvar Carlsson, Thage G. Peterson, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Bertil Johnsson, Gertrud Sigurdsen med flera. Göran Persson är inte där. Ett brott mot den socialdemokratiska liturgin där före detta partiledare applåderar den nuvarande ledarens öppningstal. En S-kongress har sin fasta ritual. Det är som i kyrkan. För den invigda får riten sitt särskilda djup. För den som är ny eller icke tillhörig kan det hela te sig lite märkligt.
Sahlin behärskar riten perfekt. Hon tackar de äldre, hon nämner yngsta ombudet. Hon betonar att kongressens kärna är ombuden, ”för det är ni som bestämmer”. Hon välkomnar LO-ordföranden. Hon presenterar de internationella gästerna.
Och så parentationen där minnet av partikamrater som gått bort uttrycks i namnuppräkningar och tyst minut. Det är vackert. Folkrörelsedemokratin blir plötsligt på allvar. Partipolitiken är inte bara att-satser och voteringar utan också samhörighet och kamratskap.
Sen börjar predikan. Sahlin talar länge. Det är själavård för partifolket som ska stärkas i tron. Hon säger inget nytt i sak, men hon säger det bra.
”Nu viker vi inte en tum. Arbete åt alla!” ”På valdagen görs utvärderingen. Då ska Moderaterna mätas utifrån sitt vallöfte om fler jobb. Då ska vi byta ut arbetslöshetsalliansen. Inget annat duger.”
Jobben står förstås i centrum.
Fattas bara. Regeringens misslyckande noteras i massarbetslöshetssiffror.
Sen är det utbildning, välfärd, de unga, klimatet och storstäderna som betas av. Sahlin är bäst när hon talar om de ungas situation men också i utbildningsfrågorna där hon tydliggör varför en stark arbetslinje måste innebära en stark utbildningslinje.
I avsnittet om välfärden försöker hon samla kongressen bakom idén att valfrihet är bra men att kvaliteten måste säkras. Så ska konflikten runt vinstutdelning hanteras. Frågan är om kongressen nöjer sig med det. Märkligt nog nämner Sahlin inte den andra stora kontroversiella frågan, Afghanistankriget.
Kanske är hon inte säker på att partiledningen vinner denna debatt?