Hur ser S vision ut, Löfven?
25 AUGUSTI 2013. Stefan Löfvéns sommartal
”Det sista IBM behöver är en vision” sa Lou Gerstner när han tog över det krisande it-företaget 1993. Försäljningen hade sjunkit och sjunkit under en längre tid och hela den över 80-åriga organisationen var hotad.
IBM hade låda efter låda full av dokument med rubriker som ”vår företagsvision”. Det var inte problemet, menade Lou Gerstner. IBM:s problem var förlamning. Företaget agerade inte, verkställde inte. Företagskulturen var rädd och låst.
Organisationen var paralyserad.
”Det sista IBM behöver är en vision”.
Det finns de som skulle argumentera emot.
Cheshirekatten från ”Alice i Underlandet” till exempel.
”Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar” säger den ständigt leende katten från sitt tillhåll i trädet.
”Du måste ha en vision” är budskapet. Så vem har rätt?
IBM:s vd, eller Alices katt?
Stefan Löfven håller i dag sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm. Kan han inte bara berätta vad sossarna VILL? gnäller vi från våra spalter i tidningarna.
För om det finns något som efterfrågas i svensk politik är det visioner: Det mest fantasilösa är just nu att anklaga motståndaren för fantasilöshet.
Men vad ska man göra?
Fredrik Reinfeldt meddelar efter sju år som statsminister att han vill sänka skatten och att det ska löna sig mer att arbeta. Många av oss trodde när det begav sig att de nya Moderaterna skulle vara ett mer spännande projekt än så. Att de skulle ha utvecklats mer på åtta år.
Men Reinfeldt och Borg har visat sig vara ett cirkusdjur som bara kan ett enda trick: sänka skatten.
Och den här cirkusföreställningen börjar bli långdragen.
Den liberale debattören Johan Norberg tyckte i en kolumn i tidningen Metro att vänstern var fantasilös som anklagade Reinfeldt för att sakna idéer. ”Borde inte människor få använda sin egen fantasi när det gäller deras egna pengar?”
Med sänkt skatt kan du ta dina 330 kronor och göra vad du vill med dem, tyckte Norberg. Är inte det bra? Visst, men problemet är att du faktiskt inte kan göra vad du vill med dem.
Ja, du kan köpa vägghyllan ”Järpen” på Ikea men du kan exempelvis inte köpa bättre infrastruktur.
Ett beslut att sänka skatten är också ett kollektivt beslut om vad vi ska göra med våra pengar.
För tåg som går i tid behöver dina 330 kronor läggas på hög med någon miljon andra människors 330 kronor och investeras gemensamt. Och därmed sitter folk som aldrig förr haft så mycket pengar på tåg som inte går och oroar sig för att barnen inte lär sig något i skolan.
Det var det som ekonomen John Kenneth Galbraith skrev om i sin berömda bok ”Överflödets samhälle”. När privat konsumtion räknas som lite överlägsen offentlig får man en grundläggande obalans i ekonomin. Privat konsumtion svarar mot individuella behov och de är inte allt. När åren går blir det privata överflödet större och det offentliga armodet växer.
En utveckling som ingen egentligen önskar.
Johan Norberg har emellertid rätt i bemärkelsen att de flesta som anklagar Fredrik Reinfeldt för visionslöshet (inklusive undertecknad) egentligen inte anklagar honom för brist på vision – utan för fel vision.
Statsministern vill nog just ha sänkt skatt, fredagsmys och hårdare tag mot sjuka och arbetslösa. Hans politiska värld är inte mycket större än så. Om Reinfeldt fick som han ville skulle all politik utgå ifrån Täby, sträcka sig i en båge förbi partihögkvarteret och Rosenbad samt en gång i veckan luftlandsättas bland vanliga människor för ”lyssnande” i någon mellanstor svensk stad.
Europa? Världen? Miljön? Friheten? Ideologin? Äsch!
Kanske ska vi bara acceptera statsministern för den han är. Han är ingen stor ledare. Men på sitt sätt, och med det enda cirkustrick han kan, har han förändrat Sverige.
Frågan kvarstår dock: Hur vill Stefan Löfven förändra Sverige?
Måste S-ledaren presentera en vision, eller är en vision det sista som Socialdemokraterna just nu behöver?
I hög grad liknar partiets problem de som IBM hade: dokument fullskrivna med ”visioner” men en organisation som är rädd och paralyserad på nästan alla nivåer av helt andra skäl.
Stora diskussioner om ”vart man ska” riskerar i ett sådant läge bara att leda till än mer förlamning.
Det är viktigare att börja agera: att börja springa åt något håll över huvud taget. Socialdemokraternas mål om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020 kan fylla en sådan funktion. Jag tror att Stefan Löfven i den meningen tänker rätt.
Och egentligen törstar svenska folket nog mer efter ledarskap än visioner.
”Många tror att det är visioner som inspirerar människor men det är fel” har Umair Haque som är kolumnist för Harvard Business Review skrivit.
”Vill du inspirera människor – berätta sanningen”.
Visioner glittrar.
Ledare säger som det är.
Och det är inte alltid så glittrigt.
”Vad är sant om Sverige i dag?” är en mer inspirerande fråga än ”vad ska Sverige vara år 2020?”
För den politiker som vågar svara på den.