Hot om våld och död är sedelns baksida
4 augusti 2013
Kvinnohatet
Ja, Jane Austen var chockerande. På ytan skrev hon om damer och herrar, viskningar i salongerna, äktenskapsmäkleri, engelska herrgårdar och glädjen i att bära en ny hatt.
För att inte tala om äppelpajens betydelse för det där med hemlyckan.
Samtidigt var hon en ogift medelklasskvinna som med osentimental ironi berättade om samhällets ekonomiska bas och kvinnors roll i den.
”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” som inledningsmeningen till hennes mest kända roman ”Stolthet och fördom” deklarerar.
Men att Jane Austen i dag, 200 år senare, skulle kunna skapa sådan kontrovers att den resulterar i femtio våldtäktshot i timmen, polisingripanden samt döds- och bombhot mot kvinnliga journalister.
Vem skulle tro det?
Låt oss ta det hela från början.
I april meddelade den avgående chefen för den brittiska centralbanken, Mervyn King att den nya fempunds-sedeln som banken ämnade trycka skulle prydas av Winston Churchill. Vad Sir Mervyn King dock inte sa var att detta också innebar att den gamle premiärministern skulle komma att ersatta Elizabeth Fry. Den kvinnliga sociala reformator som fram tills nu varit avbildad. Detta innebar i sin tur att förutom drottningen skulle det inte längre finnas några kvinnor på de engelska sedlarna över huvud taget.
Uppenbarligen platsade kvinnor inte längre.
Protesterna mot bankens beslut var inte sena. ”Den engelska centralbanken sänder ut budskapet att kvinnor inte har åstadkommit något av tillräcklig vikt” menade journalisten Caroline Criado-Perez. Hon startade en kampanj mot beslutet. ”Om det inte rivs upp bekräftar banken bilden att det offentliga livet inte är till för kvinnor”, skrev hon.
Hennes kampanj undertecknades i tiotusental.
Det var nu som centralbankens nye chef, kanadensaren Mark Carney kunde komma in från sidan som en Mr Darcy. Ridderligt styrde han upp situationen till sin egen stora förtjusning och pr-vinst. Carney höll presskonferens och meddelade att självklart skulle vi ha kvinnor på sedlarna. Jane Austen skulle pryda den nya tiopundssedeln. I förra veckan offentliggjorde banken sedelns design. Den berömda författarinnans porträtt i orangea färger samt citatet:
”Jag måste säga att det inte finns någon njutning som den att läsa”.
Orden kommer från Jane Austens roman ”Stolthet och fördom”. Dock yttras de av Caroline Bingley när denna rätt osympatiska karaktär låtsas läsa en bok i syfte att imponera på Mr Darcy.
Någon centralbanksekonom hade inte riktigt tänkt hela vägen där.
Nåväl.
Det hela blev en massiv pr-seger för bankens nya ledning.
Men medan Mark Carney hyllades som en kvinnornas förkämpe på Jane Austen museet i Chawton bröt helvetet loss för Caroline Criado-Perez som startat den framgångsrika kampanjen. På Twitter gick en mobb av troll och anti-
feminister loss mot hennes person och kropp. Caroline Criado-Perez kunde
räkna till 50 våldtäktshot i timmen.
Dessutom flera dödshot.
När den kvinnliga aktivisten försökte uppmärksamma Twitter på problemet bevärdigades hon i början knappt med svar. Sedan dess har Twitter dock lagt till en funktion där man snabbt kan rapportera kränkande meddelanden. Men det tog inte slut för det. Caroline Criado-Perez fick stöd av den socialdemokratiska parlamentsledamoten Stella Creasey som då i sin tur fick motta floder av hot.
”Gå tillbaka till spisen, håll käften och vi ska våldta dig tills du vet din plats”.
På söndagen greps en 21-årig man i Manchester misstänkt för att ha skickat våldtäktshot. När Guardian-journalisten Hadley Freeman skrev en krönika om fenomenet i veckan kom hotet relativt omedelbart.
”En bomb har placerats utanför ditt hus och kommer att gå av klockan 10.47”.
Var kommer allt detta hat ifrån?
Kvinnor ska vara i det privata, inte i det offentliga, sa man runt det förra sekelskiftet. En offentlig kvinna var samma sak som en prostituerad. Hon var ”liderlig”, en sköka. Någon som både borde och skulle kränkas sexuellt.
Att Jane Austens 200 år gamla romaner utspelade sig i den lilla värld av ”tre fyra familjer på landet” berodde på att det var den värld som kvinnors liv begränsades till. Jane Austen skildrade vad som fanns tillgängligt för henne.
Och hon skrev anonymt.
Att få ha åsikter som kvinna i offentligheten är det för mycket begärt? Att få tala och tycka? Rentav att få ha fel ibland?
Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? är en fråga som vi tyvärr fortfarande måste ställa oss.
I Sverige har en femtedel av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.
Det verkar som om hatet mot kvinnor i Skandinavien i högre grad är knutet till rasism. Idén att du behöver ”gruppvåldtas av muslimer”.
Landet hotat utifrån och behovet av att kontrollera ”de egna kvinnorna”.
I Storbritannien verkar näthatet vara mer av det rena ”gå tillbaka till diskbänken och vet din plats” utan den rasistiska kopplingen som lika självskriven.
Gemensamt finns behovet att berätta för tänkande och tyckande kvinnor hur fula, vidriga och äckliga de är.
Frågan kvarstår:
En kvinna på en sedel är det för mycket begärt?