En idépolitiker som gav andra plats
Bengt Göranssons gärning lever kvar
När jag nåddes av beskedet att Bengt Göransson avlidit fylldes jag av en särskild sorts lugn vemodig sorg. Lugn därför att Bengt Göransson var en gammal man som levt ett långt och rikt liv. Sorg för att jag hade förmånen att få lära känna honom. Vemod för att han lämnar ett enormt tomrum efter sig.
Under de där åren på ABF-huset där jag lite slumpmässigt börjat arbeta när jag var 20 år och samtidigt var mycket aktiv i SSU, var Bengt Göransson inne nästan varje dag, utom när han bemannade nykterhetslogen i Älvsjö eller var ute och föreläste. Efter den socialdemokratiska valförlusten 1991 hade Bengt Göransson helt sonika ringt upp ABF och erbjudit sina tjänster.
Han ville ordna lite föreläsningar och kulturarrangemang, ideellt naturligtvis. Pension hade han redan. Han var fostrad i en rörelsekultur där engagemanget var så självklart att han blev förbannad om någon propsade att han skulle ha arvode. Genom åren från 90-talets början till 2010-talet när han började trappa av hann det bli tusentals möten, ibland flera samma dag, om allt mellan rätt specifika intellektuella diskussioner eller litterära träffar med aktuella författare.
Jag tror vi stötte på varandra vid kopiatorn en dag. Eller om det var kaffeautomaten där han hämtade sina kaffemuggar innan han begav sig upp i huset till sitt av böcker och papper överlastade arbetsrum. När han såg något som kunde användas för att öppna eller knyta ihop ett möte rev han ut det eller drog en kopia. Eftersom han läste så mycket blev med tiden högar av citat och artiklar som fick husera i plastfickor på hurtsar, bord och stolar. När någon tittade förbi fick Bengt ägna en stund att gräva fram en stol att sitta på.
Vi började helt enkelt prata en dag och sedan fortsatte det. Jag skulle få ungdomar i allmänhet och SSU:are i synnerhet att hitta till ABF-husets rätt grånade publik. Jag var långt ner i hierarkin men Bengt tyckte det var skojigt att dra med mig på möten eller låta mig kommentera i paneler han satte ihop. Jag fick öva mig. Han hade en egenskap som inte alla äldre män har, att de gärna ger andra plats. Oftast lyssnade jag bara och njöt av hans inledningar, som han polerade till mästerverk.
År 2000 fick jag ansvar för att sätta ihop en studiecirkel som skulle rikta sig till ungdomar. Vi satte rubriken i ABF:s studieprogram till Ideologierna lever! Gensvaret blev så massivt att cirkeln fick dubblas och förlängas. Vi var ett gäng ideologiskt intresserade ungdomar som samlades varje vecka för att diskutera. Vi hade fantastiskt roligt. Vi var alla i 20-årsåldern och hade beslutat att ha en liten fest och avrunda terminen hemma hos en av deltagarna! Någon ordnade vin och en annan bakade bröd och en tredje gjorde röror medan värden kokade linssoppa. Kvällens gäst var Bengt Göransson som kom till den lilla förortslägenheten med 15-talet förväntansfulla ungdomar med sin konsumkasse med böcker och anteckningar i.
När vi käkat linssoppa började Bengt föreläsa. Han satt i en stor nött fåtölj och de flesta andra trängde ihop sig på golvet och började en lång exposé om demokratins ideal och förutsättningar. Jag de levande ljusen i studentlägenheten och de blossande andaktsfulla kinderna på oss som upplevde denna anmärkningsvärda stund.
Kondensen rann. Bengt Göransson talade väl. Han trollband oss. Sedan kaffe och the med hembakat och därefter diskussion. Vi höll på länge och fortsatte sedan Bengt tackat för sig och någon skruvade upp på stereon. Den där kvällen knöt alla oss som var närvarande med 1900-talets demokratiska folkrörelsers djupaste källsprång. Så var det för väldigt många som mötte och stötte ihop med Bengt Göransson.
På liknande sätt turnerade Bengt Göransson runt och uppviglade ett slags tankens revolt från konformiteten. Begreppen var viktiga. De skulle vara precisa. Man skulle använda rätt ord. Ty de betyder olika saker.
En gång råkade jag säga att Wigforss var ideolog. Men Bengt rättade mig. Han var en idépolitiker. Men en lätt justering hade han pekat på den avgörande skillnaden mellan att öppet och levande och hålla idéer vid liv i det politiska arbetet, kontra att dogmatiskt hänvisa till en oföränderlig ideologi. På samma sätt föredrog han att man talade om förtroendevalda istället för politiker. Den förtroendevalde har fått ett förtroende som snart skall omprövas. Det är inget yrke att sitta i riksdagen eller i stadsdelsnämnden. Bengt Göransson talade alltid om rättfärdighet istället för rättvisa och människorna och medborgarna istället för väljare, kunder och skattebetalare. Vilka ord vi väljer styr tänkandet.
På samma sätt brukade han hävda att idélöshet i politiken var mycket skadligt. ”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, brukade han säga.
Bengt Göransson var en mycket duktig kulturpolitiker, och förkroppsligade en bildning och en bildningssyn som de flesta politiker saknar idag. Han pekade ofta på att kulturpolitiken skulle tillhandahålla infrastruktur som lokaler eller skolköp av teaterbiljetter istället för riktade projektbidrag som riskerade konstens frihet.
Genom sina tusentals föredrag sådde han tankar och ord som kommer leva länge i arbetarrörelsen och i vår demokrati. Bengt Göransson hade nog värjt sig för att bli staty. Men han hade förtjänat en i ABF-husets blå klinkerförsedda entré, kanske utförd av konstnären Marie-Louise Ekman, med rocken och slipsen och Konsum-kassen med böcker. Hon skulle göra honom rättvisa. Jag hoppas att ABF i varje fall tar sitt ansvar och instiftar ett Bengt Göransson-stipendium till hans minne.