Bankvinsterna är en samhällsfara
Det har varit hög stämning i Folkets Hus konferenslokaler i Stockholm. Men det var varken fackliga kongressombud eller socialdemokratiska politiker som firade vunna segrar.
I dag hade den klassiska kongresshallen intagits av aktieägare och bankdirektörer. Storbanken Nordea höll bolagsstämma, och precis som planerat kunde aktieägarna klubba en utdelning till sig själva på nästan 25 miljarder kronor.
Mycket pengar
Bolagets vd, Caspar von Koskull, kan nog räkna med en eller annan uppskattande ryggdunk. 25 miljarder - till stor del insamlade från högbelånade hushåll - är fullständigt obegripligt mycket pengar. För den summan skulle Magdalena Andersson kunna förse försvaret med alla pengar ÖB önskat sig. Hon skulle dessutom kunna reparera alla landets viltstängsel och fördubbla hela mandatperiodens insatser för att förse glesbygden med bredband.
Och när allt det där var gjort skulle Magdalena Andersson ändå ha pengar kvar till en riktig storsatsning på LSS, äldrevården eller bostadsbyggandet. 25 miljarder till statliga reformer skulle förändra Sverige och det politiska landskapet.
Hotar flytta
Nu används den summan till aktieutdelning i ett enda företag, en enda bank. Och i veckan förklarade bankdirektör von Koskull att han minsann skulle ta sin bank och flytta om regeringen så mycket som funderar på att förändra bankernas mycket generösa skatteregler.
Det är bara drygt nio år sedan spekulationerna och kortsiktighet var en hårsmån från att tippa världsekonomin rakt ut i en avgrund. Väldiga insatser från skattebetalarna runt om i världen räddade oss, och på köpet bankerna, med nöd och näppe.
Just Nordea fick ett ägartillskott på 5,6 miljarder kronor från staten.
Att bankdirektörerna alls har ett jobb beror på samhällets räddningsaktioner, och på att bankerna har fått statsgarantier.
Det borde föda en viss ödmjukhet, och kanske till om med leda till lite omprövning.
Är det vad vi ser?
Ingen ödmjukhet
Inte om vi ska döma efter dagens aktieutdelning i Nordea eller veckans utbrott från bankdirektör von Korskull, och inte om vi ska tro det den nederländske journalisten Joris Luyendijk.
I sin reportagebok “Simma med hajar” redovisar han slutsatserna efter hundratals intervjuer med handlare, siffernissar, och direktörer i Londons finansindustri. Det är PR-folk och HR-folk och varenda intervju måste göras mot löfte om anonymitet.
Och Luyendijks slutsats? I princip fungerar bankvärlden i London precis som före 2008. Det är samma kortsiktighet, samma extrema konkurrens och precis samma avsaknad av någon som helst moral som orsakade krisen för drygt nio år sedan.
Varför skulle Sverige vara annorlunda?
När en enda bank i Sverige kan dela ut 25 miljarder till sina ägare borde vi faktiskt bli oroliga. Och utdelningsfesten fortsätter.
Så stora bankvinster är en samhällsfara.