Vi bråkade om allt utom om Sverigedemokraterna
Magdalena Andersson får inte lata sig nu
Det fanns en tid då jag ville förstatliga bankerna och denna tidnings politiska chefredaktör tyckte friskolor var en bra grej.
På den tiden härjades Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU av hårda falangstrider. Årsmöten kuppades, medlemssiffror manipulerades och vi lärde varandra att folk i de andra distrikten var tokiga.
Som ofta vid svåra konflikter, trappades den successivt upp och åt sig in i allt. Rekryteringar gjordes mer utifrån lojalitet än kompetens. Det blev upphettade diskussioner om vilka som skulle leda nyårskurserna på Bommersvik.
Det höga tonläget fick många att lägga av med politik. Få av dem återvände.
I botten låg en politisk skillnad. Skulle partiet gå till vänster, stoppa och riva upp privatiseringarna och satsa mer på välfärden? Eller skulle man inspireras av dåtidens ikoner Tony Blair och Gerhard Schröder och gå mer mot mitten?
Samtidigt som vi bråkade om den ekonomiska politiken, var vi överens om att fler asylsökande skulle få stanna i Sverige. Och om att det behövdes fler förebyggande åtgärder och en humanare kriminalvård.
Frågan var om vi skulle göra motstånd eller anpassa oss till det som var trendigast då, idén om en oreglerad marknad. Sen kom 2008, och finanskapitalismen exploderade inifrån.
Idag är hotet i stället av en konservativ och mer auktoritär höger. Den politiska kompassen snurrar vilt för oss som vuxit upp med något annat.
Under min ungdoms strider fick jag höra att medelklassväljarna inte ville ha höjda skatter eller färre friskolor. Och idag diskuteras om S borde lägga sig platt för förslagen om deportationer och visitationszoner för att inte förlora (den vita) arbetarklassen.
Om du lägger ihop de där båda sakerna blir resultatet en socialdemokrati som inte är särskilt socialdemokratisk. Som inte lockar särskilt många att engagera sig, och får många att välja originalet i stället för kopian.
Men det går att tänka precis tvärtom. Att starkare välfärd och rättvisare fördelning är nyckeln till att vinna arbetarklassen. Och att en idékamp mot de nattståndna värderingar som fått nytt liv är avgörande för den urbana medelklassens stöd.
Att tänka så kräver mer jobb. Man behöver sitta tillsammans och tänka ut smarta reformer som gör samhället bättre för de allra flesta. Och ta ideologiska strider om hur samhället ska se ut.
Då duger det inte att ägna en valrörelse åt att hålla tyst om sina välfärdsreformer. Och det räcker inte heller att skrämmas med SD veckorna före valdagen, för att sedan anpassa sig till deras politik.
Om Magdalena Andersson ska bli statsminister igen behöver hon inte stöd av antingen arbetare eller tjänstemän. Utan både och.