Staten blåser brallorna av de fattigaste barnen
Smygsparandet på bidrag är värsta sortens fulpolitik
Siffrorna från Försäkringskassan är som en välplacerad käftsmäll.
För den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna är bidrag som barnbidrag och bostadsbidrag 40 procent av inkomsterna, pengar som gör hela skillnaden i ekonomin.
För den rikaste tiondelen av landets barnfamiljer är bidragen däremot bara två procent av inkomsterna.
Skillnaderna är dessutom stora mellan män och kvinnor visar Försäkringskassans genomgång.
För ensamstående mammor med två eller fler barn kommer 27 procent av inkomsterna från ersättningarna, för ensamstående pappor är de däremot bara 12 procent av inkomsterna.
Tydligare än så här kan klass- och könsklyftorna i Sverige nog faktiskt inte beskrivas i siffror.
Delat land
Under de senaste 20 åren har bidragens andel av familjernas inkomster krympt.
”Bra!”, utbrister säkert någon.
Det är det inte.
För skälet till att det ser ut så är smygsparandet staten ägnar sig åt. Barnbidraget och behovsprövade bidrag som bostadsbidraget höjs inte automatiskt. De höjs genom politiska beslut.
Det betyder att det finns en fattigdom som man politiskt aktivt bestämt sig för ska finnas. Genom att inte besluta om höjningar bestäms indirekt att de fattiga familjerna ska hamna på efterkälken ekonomiskt. För i takt med att priserna och lönerna stiger blir ett bidrag eller ersättning som inte räknas upp automatiskt sakta allt mindre värd.
Skränig debatt
Skälen till att man kommer undan med det här politiskt är främst två. Beslut som inte fattas granskas inte på samma sätt som besluten som faktiskt fattas, därför kan också sparandet pågå i det tysta från statens sida.
Idag domineras dessutom debatten av skräniga vredesutbrott om ”bidragstagare”. Trots att bidragen det borde ryas om inte är de som går till ekonomiskt redan väldigt utsatta barn, utan bidragen till de rika svenskarna som rutar för 5,4 miljarder per år, för städning de faktiskt kan betala helt själva, utan statliga bidrag.
För utsatta barn är barnbidrag och bostadsbidrag däremot skillnaden mellan en uppväxt i missär och en dräglig uppväxt. Ett barn väljer inte sin familj, och fattigdom är inte en livsstil. Att växa upp i en fattig familj som måste vända på varenda krona sätter spår i ett barn som aldrig riktigt försvinner. Fattigdom blir barndomsminnen om oro, att familjen aldrig kunde åka på semester och föräldrar som tvingades till ständiga prioriteringar för att få ekonomin att över huvud taget gå ihop.
Och ändå är det precis de här barnen politikerna fulsparar på i det tysta. Samtidigt som man bränner av slopad värnskatt och rutavdrag på rika gubbar.
Att räkna upp bidragen automatiskt är därför också det enda rimliga.
Det skulle överbrygga den ekonomiska klyftan som sedan början av 00-talet vuxit snabbare i Sverige än något annat OECD-land.