Sahlin kan inte skylla ifrån sig
Om jag beordrade en general att flyga från blomma till blomma som en fjäril, eller förvandla sig till en fiskmås. Och om generalen vägrade lyda. Vems fel skulle det vara? Mitt, eller generalens?
Det frågar kungen i Antoine de Saint-Exupérys bok ”Den lille prinsen”
– Ditt, konstaterar den lille prinsen.
– Precis, svarar kungen.
Auktoritet byggs i första hand på förnuft.
Inte för att man kan jämföra att beordra en general att flyga från blomma till blomma med att få uppretade vänstersossar att gå med på högersväng tillsammans med miljöpartiklarna. (Att blidka uppretade vänstersossar är naturligtvis svårare). Men ju mer man tänker på Mona Sahlins tal i lördags – desto konstigare blir det.
Den avgående partiledaren anklagade alltså offentligt sina partikamrater för att ha tvingat fram strategin som ledde till socialdemokratins största valförlust i modern tid.
För att citera Antoine de Saint-Exupéry igen: ”En ledare säger inte ’mina män blev besegrade’.
En ledare säger ’jag blev besegrad’”
En person som har stått upp och sagt att hon vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister skyller inte i från sig på sitt parti. Oavsett vad som har hänt. Att inte fatta beslut är också att fatta beslut. Mona Sahlin hade kunnat ställa kabinettsfråga: hota med att avgå om hon inte fick som hon ville. Det gjorde hon inte. Och i sådant fall måste hon stå för partiets vägval. Det var hon som ledde dem. Ingen annan.
Vad kungen berättar för den lille prinsen är att mandat byggs på förnuft. Man beordrar inte solen att gå ner efter lunch om årstiden är mitt i sommaren.
Försök själva så får ni se. En ledare måste få sina beslut att uppfattas som förnuftiga av dem som ska följa dem. Ingen kan få ett mandat. Ett mandat är något som man skaffar sig.
Otydligheten med Mona Sahlin blev en del av hennes förbannelse. Vi visste att hon ville leda, men inte varför hon ville leda.
En oppositionsledare har bara en mycket kort tid på sig att definiera sitt projekt. Tony Blair flyttade Labour mot mitten på ett par månader, Fredrik Reinfeldt talade omedelbart om för sitt parti att han inte var Bo Lundgren. Den som missar detta ögonblick, riskerar i stället att bli definierad av andra. Om det så är av partiets vänsterflygel: ”Sahlin är ett endimensionellt högerspöke”. Eller av politiska motståndare: ”Sahlin är oansvarig och otydlig”.
Tydlighet behöver inte innebära att man tar detaljerad ställning i varje sakfråga. Däremot måste man artikulera en övergripande idé om vart man vill att partiet ska gå. Det gjorde aldrig Sahlin. Förrän i lördags.
De första ord som Sahlin sa som partiledare 2007 var ”Oj, vad jag har längtat efter denna stund”.
Det sista blev något i stil med ”far åt helvete”.
Det är tragiken.