Ska politiker försöka vara som dagisbarn?
I Stockholms tunnelbana passerar man just nu affischer med en jättelik Anders Borg, bredvid bilden står det med små bokstäver ”Anders Borg”. Det är hela budskapet. För att inte tala om de nya tecknade bilderna på Fredrik Reinfeldt utklädd till Per Albin Hansson. ”Det handlar om ledarskap” säger statsministern.
Jag tyckte länge att detta fokus på ”ledarskap” som en uppsättning personliga egenskaper var märklig. Det handlar väl om strategi, analys och i slutändan – politik. Men det var tills jag läste Financial Times i?söndags.
Lucy Kellaway refererade där en ny ledarskapsteori. Den utgår visserligen från vd:ar i?stora börsbolag men relevansen för politiken kändes omedelbar: Bra ledare är som dagisbarn, var kontentan.
Dagisbarn tar risker, dagisbarn är kreativa, dagisbarn ger sig aldrig. Dagisbarn uttrycker sig klart och koncist (VILL HA! BOLL! NU!) och de har inga som helst problem att säga nej. De kan släta över vilken dumhet som helst med sin charm och de är alltid direkta: glatt marscherar de fram till vem som helst, petar dem i magen och undrar ”Vem är du?”. Allt detta är egenskaper som även bra ledare har – i alla fall enligt denna teori.
Parallellerna till politiken (i?alla fall till Göran Persson) är uppenbara. Fredrik Reinfeldt får däremot problem – ett väldigt hämmat dagisbarn med städmani?
Anders Borg ligger närmre: ”Jooooo, jobbskatteavdraget fungerar viiiisst!”. För att inte tala om Carl Bildt: han pratar om sig själv som ”vi” och det är väl tur att han har ett eget flygplan att åka runt i – hur skulle han annars bete sig. (Vi ska inte ens börja prata om Thomas Bodström).
De flesta kvinnliga politiker är dock svåra att passa in. De är varken självklara i denna definition av det goda ledarskapet, eller i någon annan. Hela vår bild av ledarskap bygger på manlighet. Hon kan vara fröken som samlar in dagisbarnen men hon skulle aldrig komma undan med att bete sig som ett av dem.
För även om dagisbarn har många goda egenskaper – det finns en baksida. De börjar gallskrika när de inte får som de vill, de är dåliga på att lyssna, de vill alltid ha mer och de har ett oerhört kort tidsperspektiv.
Dagisbarnsteorin om ledarskap utgår visserligen från näringslivet och kan säkert förklara en del av kvartalskapitalismen (otålig, girig och i slutändan fullständigt beroende av att bli räddad av någon vuxen) men nu pratar vi om politiken och där är kortsiktighet ingen bra egenskap. Inte ens i det korta perspektivet.
För även om den välkända definitionen av politik ”det är konsten att svälja paddor utan att grimasera” onekligen skulle gå hem på dagis, småbarn är nog inget vidare politiskt ideal.
På ett plan hade det förstås varit praktiskt:
Vi hade kunnat avskaffa ungdomsförbunden – plockat folk direkt från dagis i stället.