Humorlösa pk-kärringar tar makten från de vita männen
Vi är svenskar och behandlar varandra med respekt”, sa Tre Kronors förbundskapten Pär Mårts och alla läsare av Expressens sportsidor förutsattes begripa vad han – antagligen – menade:
Att det är skillnad på det svenska lagets spelarkultur och på det kanadensiska lagets.
Hade Christer Björkman, chef för Melodifestivalen, använt liknande stereotyper om nationaliteter inför Eurovisionsfinalen hade reportrar frågat vad han svamlade om. Och om utrikesminister Carl Bildt ens antytt att det är just svenskt att vara respektfull skulle det bli diplomatisk kris.
Det är självklart i alla andra världar.
Men i sportvärlden slinker snäva tankar och oreflekterade klichéer från 50-talet lätt in, särskilt när det är OS-feber. Alla vill vi ju att Sverige vinner, inte störa, samförstånd här nu! Alla vet ju vad han menade, egentligen.
Nej, men oavsett måste tanken vidgas. Nationalismen inom idrotten riskerar ständigt att gå över gränsen. Det lät som exakt samma tankefigur som fick Sveriges radios Magnus Wahlman att ropa ”Jäkla svin ... åk hem till Ryssland, ni har inget i Sverige att göra!”
Den djupt rotade idén om nationalitet är svår att komma åt, svårare än när den legendariske kommentatorn Bo Hansson talade om svartingar. Det var traditionellt dumrasistiskt, uppenbart. Ändå fick de som reagerade på Hanssons uttalande höra att de var ”politiskt korrekta”, som skällsord, även från kollegan Arne Hegerfors.
Pk-skället är en försvarsreflex, det kommer alltid. Det är aldrig roligt att bli tillrättavisad. Särskilt inte när man inte förstår vad man gjort för fel. Man känner sig kränkt. Och för varje gång svenskar med mörk hudfärg och deras advokater förorättas av Sissela Kyles skämt på Guldbaggegalan vidgas klyftan, en stund. Verklighetens folk förstår inte vad pk-maffian babblar för skit.
Alla vet ju att Kyle inte är någon rasist. Alla vet att Mårts verkar inom en idrottsrörelse som gör massvis för integrationen. Alla vet att Hansson bara råkade säga något från förr. Alla vet att Wahlman var i affekt.
Men, hur vet vi det? Rasismen finns ju i oss alla. Vi bär på ett kolonialt arv, nationalismen härskar inom oss, liksom manschauvinismen. Därför kan vi inte låta enskilda slirigheter, förflugna grodor, passera utan att tjöta lite om dem först. Annars skulle gränserna mot rasismen aldrig flyttas fram.
Utan ledare som säger ”det där är fel” står samhället still. Utan alla politiskt korrekta prettoskallar hade vi fortfarande sagt neger och kvinnor hade saknat rösträtt. Rasism hade ännu definierats utifrån Sydafrikas apartheidlagar och Adolf Hitler.
Det stämmer att vita arbetarmän med låg utbildning, på kort sikt, förlorar på samhällsförändringen, men även vita män i allmänhet. När samhället blir mer jämlikt förlorar vi våra privilegier. Vi kan inte längre sitta med en polare, kolla sport, knäcka några bärs och skoja om blattarna på planen medan hustrun stryker skjortor. Och särskilt inte skoja högt, inte utan en massa tjafs från humorlösa pk-kärringar av bägge könen. I längden tjänar alla på det.