Hej politiker, här är facit om klanrösterna
Val 2018: Alexandra Pascalidou ger viktiga svar om utanförskap
Nu tänker jag ge er en hemläxa. Plocka upp Alexandra Pascalidous bok “Mammorna” och läs den. Så mycket av debatten sker just nu över huvudet på människorna som den faktiskt berör. Migrationspolitiken. Integrationen. Gängskjutningarna. Klassklyftorna. Allra minst utrymme får kvinnorna i förorten. Mammorna.
Alla vi som har vuxit upp med en ensamstående mamma vet vilka som är samhällets sanna hjältar, men deras grundförutsättningar skiljer sig rejält. I boken konfronteras läsaren med mammor som sörjer mördade barn, men också mammor som hittar styrka i förortens gemenskap. Att läsa journalisten och författaren Pascalidous bok är att möta röster som behövs. Här finns både uppgivenhet och dådkraft. Det är kvinnan som sökt över 600 jobb, men aldrig fått komma på intervju. Det är mamman som börjat nattvandra, och ser att det gör skillnad i området. Framför allt är det mammorna som uppfostrar sina barn med drömmen om ett bättre liv, men har minst resurser för att göra det.
“Jag ser hur framgångsrika föräldrar kan lyfta sina misslyckade barn medan vi andra fastnar i onda cirklar: från krig till flyktingläger till fattiga förorter med arbetslösa föräldrar och språkbrister som går i arv. Våra kontaktnät leder ingenvart”, säger Saiaa Al Saidan, 32, från Hammarkullen. Den politiker som vill förbättra integrationen bör fråga sig: vilka åtgärder skapar nätverk som gör skillnad?
”Vad gjorde socialtjänsten och polisen?”
Alla partiledare pekar på gängskjutningarna. Mantha Kasagiannis, 37, i Vårberg, arbetar med det våldsförebyggande programmet Tåget. Hon påpekar att inga barn föds som färdigskrivna blad, och ställer viktiga frågor. “Det handlar om allt från om hur skolan förebyggde och fångade upp, om vilket närsamhälle de tillhörde, om hur inkluderad familjen fick vara och om vilket nätverk som fanns. Vad gjorde socialtjänsten och polisen? Jag tänker att vi faktiskt är många som sviker. Och det gör mig rädd, eftersom jag också har söner.”
Vissa berättelser skär i hjärtat, så pass att man får ta sats för att vända blad. En sådan är Entasar Faris, 60, vars son Lavin mördades i terrordådet mot grundskolan Kronan i Trollhättan. Lavin hjälteförklarades efter sin död, för att ha försökt skydda barnen. Entasar hade gjort allt för att skapa en trygg tillvaro för sina barn. De makthavare som pratar om utanförskap borde lyssna på Entasar, om hur språket blir till den största barriären. “Sverige var inte mitt land, svenska var inte mitt språk och jag hade ingen som kunde hjälpa mig. Jag visste inte vilken skola eller vårdcentral som var bäst för mina barn.”
Vanliga människor i politiken anklagas för ”klanröster”
När det brinner och skjuts i förorten blir det plötsligt viktigt med röster från området, men när vanliga människor tar plats i politiken anklagas de för att värva “klanröster”. Högerdebattörer som förundras över att det röstas rött i många förorter kan lära sig något om vikten av engagerad närvaro av Lirije Latifi, 61, i Rosengård. I åtta års tid var hon ordförande för Västra Skrävlinge socialdemokratiska förening. “I valrörelsen 2002 var jag demokratiambassadör och gick runt i Malmö med mikrofon och pratade med folk om hur viktigt det är att rösta. Vi ordnade gårdsfester och delade ut broschyrer. Det var det bästa som hänt i mitt liv. Vi ökade valdeltagandet både då och 2006 när jag var med som ersättare på kommunfullmäktigelistan.”
Partierna presenterar mängder av förslag för att få ordning på situationen i utsatta områden. Men ytterst få av de politiker som nu kandiderat till riksdagen bor i områdena som deras politik handlar om, visar en kartläggning från SVT. Av höstens 5 585 riksdagskandidater bor 54 i eller precis på gränsen till ett särskilt utsatt område. Det är ynka en procent. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står tillsammans för 35 av de 54. Samma problem gäller journalister, som har till uppdrag att skildra hela samhället.
Ingen begär att makthavare ska flytta kors och tvärs för att möta väljarströmmen. Men ett första steg i att bryta utanförskap måste vara att lyssna på människorna som befinner sig i stormens öga. Där finns också svaren. Börja där.