”Längtan är en väldig drivkraft”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I dag: Jesper Bengtsson träffar Khin Ohmar – årets Anna Lindh-pristagare
22 Juni 2008. – FN:s agerande har gynnat militärjuntan i Burma. Tyvärr är det så. Efter cyklonen Nagris borde FN ha ställt krav på politiska reformer när man hjälpte junt-an. Nu har regimen i stället använt det internationella samfundet för att stärka sin egen position.
Det säger Khin Ohmar, som nylig-en var i Sverige för att ta emot 2008 års Anna Lindh-pris.
Khin Ohmar är en av de demokratiaktivister som i decennier arbetat i
exil för att nå demokrati i sitt hemland. Som ung student läste hon
kemi på universitetet i Rangoon. Hon engagerade sig i den gryende studentrörelsen, som krävde politiska reformer och demokratiska val. Protesterna växte i styrka och många trodde att de till slut skulle kunna fälla juntan, som hållit nationen i ett järngrepp sedan 1962. Men militären slog ner protesterna med blodigt våld. Tusentals studenter fängslades. Ännu fler flydde över gränsen till Thailand.
Det var 1988.
– Hade jag stannat kvar hade jag kastats i fängelse. En del av mina vänner har i princip suttit fängslade sedan den tiden.
I dag har Khin Ohmar sin bas i Mae Sot, Thailand, där hon bland annat leder nätverket Burma Partnership. Nätverket försöker få det civila samhället i Sydostasien att engagera sig i Burmafrågan.
– Vi har organiserat burmagrupper i länder som Kambodja, Thailand och Filippinerna, säger Khin Ohmar. Det är viktigt för att påverka politiker i Burmas grannländ-er, men även för att Burma kan tjäna som ett exempel. Kan Burma förändras är det hoppfullt för alla
länder med ingen eller bristfällig demokrati.
Hon arbetar även med utbildningar i demokrati och organisering för burmesiska exilgrupper, och hon har ett brett nätverk med kontakter inne i Burma.
– Tyvärr får vi inga positiva signaler från de områden som drabbades hårdast av cyklonen. Trots att det internationella samfundet lovades tillträde hade väldigt få av de drabbade fått någon hjälp. Armén lägger beslag på maten och förnöd-enheterna.
Khin Ohmar beskriver hur människor som kräver att få del av nödhjälpen trakasseras av militären.
– För två veckor sedan kom en grupp drabbade till Rangoon. Militären hade drivit bort dem från det kloster de sovit i sedan katastrofen. När de kom till FN:s kontor i Rangoon greps de av säkerhetspolisen. Två av ledarna för protesten är fortfarande arresterade.
Jag frågar om det internationella samfundet. Finns det någon chans för FN att reparera sina misstag i Burma?
– Ban Ki-Mon borde resa dit igen. Men den här gången måste han ha en genomtänkt strategi för att pressa militären. Det handlar inte minst om att få med Burmas grannländer och gemensamt kräva en dialog mellan juntan, den demokratiska oppositionen och de
etniska grupperna i landet.
Khin Ohmar har levt 20 år i exil. Så många år av hårt arbete för ett mål som på ytan inte tycks ha kommit ett steg närmare. Hur orkar hon? Vad får hon all sin energi ifrån?
Khin Ohmar tänker efter några sekunder innan hon svarar.
– Jag har hela min familj kvar i Burma. Den frihet jag upplever blir som en ständig påminnelse om det förtryck de lever under. Alla de saker mina föräldrar och syskon går miste om så länge juntan kontrollerar landet. De kan inte säga sin mening, inte leva ett norm-alt liv. Jag är här. Jag lever ett relativt bra liv. Men vad är poängen så länge jag inte kan leva i frihet i mitt eget land? Den längtan är en väldig drivkraft. Dessutom är människor fortfarande beredda att utmana juntan. Kraften i demokratirörelsen har inte minskat.