Sveriges liberaler är Groucho Marx
14 NOVEMBER 2014. Flyktingpolitik
Den senaste veckan har en kampanj inletts på landets fyra ledande liberala och borgerliga ledarsidor. Frågan som lyfts är den om ”volymer” och kostnader i flyktingpolitiken.
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skrev i söndags, under rubriken ”Volymfrågan finns på riktigt”, att hon visserligen är stolt över att Sverige gör mer än många andra ”men samtidigt upplever det orimligt om detta ska vara fallet på obestämd framtid”.
Kärnan i denna argumentation är att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det. Det går liksom inte att komma ifrån.
Obundet liberala Dagens Nyheter tog i går chansen att koppla ihop frågan om ”volymer” på flyktingmottagandet med sänkt tak för rut-avdrag. Så mycket för liberala principer.
Det spöke som alla målar upp är Migrationsverkets senaste prognos som säger att mellan 80 000 och 105 000 asylsökande beräknas komma till Sverige nästa år.
I veckan skrev Expressens reporter Diamant Salihu en krönika om sin vän Nermin som kom till Sverige för drygt 20 år sedan.
”1992 var året då Nermin kom till Sverige tillsammans med 84 000 asylsökande. Nästan 70 000 var från Balkanländerna. Nermin är i dag mäklare i Stockholms innerstad.”
Krigen på Balkan är en ganska bra jämförelse med dagens situation. Människor flydde från belägringen av Sarajevo, systematiska massvåldtäkter och etnisk rensning.
Stora flyktingströmmar kom till Sverige.
Kritikerna gapade och skrek. De ville minska invandringen och pratade om att alla barn snart skulle vända sig mot Mekka.
Moskén i Trollhättan brann och den svenska ekonomin var i djup kris.
Sverige hade kunnat göra mer, men klarade ändå att göra en stor insats.
Efter ett antal år tog krigen på Balkan slut och människor började bygga sig ett nytt liv. Vissa åkte tillbaka, andra stannade och skapade sin vardag här.
I dag är de och deras barn en självklar del av Sverige – som blev ett rikare land.
Nu är det som att vara tillbaka på 1990-talet igen. Ett rasistiskt parti sitter i riksdagen och även normalt sansade debattörer framställer utmaningarna i flyktingpolitiken som oöverstigliga.
När öppenheten är under attack borde liberala opinionsbildare självklart stå upp för den. Kan man ens kalla sig liberal annars?
Självklart finns problem, att ta emot många människor samtidigt är inte lätt. Det gällde i början av 1990-talet och det gäller i dag. Men Sverige klarade det då och blev ett bättre land på kuppen.
Varför skulle vi inte klara det nu?
Vi måste ordna bostäder, arbete och utbildning. Vi måste hitta kloka kompromisser mellan stat och kommun om vem som ska betala och hur det ska gå till.
I slutskedet av valrörelsen höll Fredrik Reinfeldt ett tal på temat ”öppna era hjärtan”. Denna ledarsida var kritisk till talet . Men kanske förutsåg bara Reinfeldt den debatt inom borgerligheten som nu har börjat – och valde att sätta ner foten.
I dag möts riksdagens partier, förutom SD, för samtal om integration och migrationspolitik på inbjudan av migrationsminister Morgan Johansson. Centerns partiledare Annie Lööf har sagt att hon kommer, men inte tänker diskutera volymer
eller tak. Det är glädjande att det hållningslösa svajandet på de stora ledarsidorna inte påverkat de ledande företrädarna inom Alliansen.
Groucho Marx, den amerikanske komikern, sa en gång: ”Dessa är mina principer, om ni inte gillar dem har jag andra.”
Det var roligt, men fungerar inte som redaktionell linje för Sveriges ledande liberala ledarsidor.