En strejkande sommar i Kina
En Hyundai-fabrik i Peking, en gummiproducent i Shanghai, tre Honda-fabriker, en Toyota-leverantör, och ett Carlsberg-bryggeri i Chongqing. Det har varit en strejkernas sommar i Kina.
Utvecklingen mot finanskrisen 2008 hade två sidor. Finansiella trolldrycker, bonusar, kreditexpansion och vilda räntesänkningar var den amerikanska sidan av saken. Den andra var Kinas avreglering av utrikeshandeln och åtgärder för att locka företag att använda billig kinesisk arbetskraft.
I nästan 30 år har de stora företagen flyttat produktion till Kina. I väst har det inneburit billiga Ipods och stora vinster för våra företag. I Kina har det inneburit rekordtillväxt, dålig arbetsmiljö och dåliga löner. Men nu börjar den billiga arbetskraften att ta slut.
Kinas regler om att varje par bara fick skaffa ett barn infördes 1979. Tillgången på billig arbetskraft är inte längre oändlig. Antalet arbetare under 40 har minskat kraftigt. Balansen mellan arbete och kapital har tippat och det ger arbetarna mer makt. De anställda på Honda krävde femtioprocentiga lönehöjningar och premiärminister Wen Jiabao har uttryckt förståelse för strejkerna.
Kommunistpartiet påstås vara oroat för en utveckling som den i åttiotalets Polen – att krav på bättre arbetsvillkor ska växa till en proteströrelse mot diktaturen. Än så länge finns det nästan inget som tyder på detta. Däremot försöker regimen genom opinionsmätningar och fokusgrupper att ta reda på vad folket vill ha. Det är en form av ”opinionsmätnings-diktatur”, enligt Kina-experten Mark Leonard. Inte en rörelse mot demokrati.
Kina är ett land nästan helt utan trygghetssystem. Vanliga kineser måste spara till sin egen sjukvård och pension, därför konsumerar de inte. Kina kännetecknas av stora överskott i utlandsaffärerna och en låsning av stora delar av de kinesiska reserverna i dollar. Fattiga asiaters sparande har därför gjort det möjligt för USA att konsumera mer än vad man producerar. Komikern Jon Stewart uttryckte det som att USA är skyldigt Kina så mycket pengar att varje kinesisk familj snart har rätt att ta varsin amerikan som husdjur.
Å andra sidan kanske amerikanerna är överdrivet rädda. I en opinionsmätning trodde nyligen en majoritet att Kinas ekonomi var större än USA:s. Det stämmer inte. Den enda ekonomi som är större än USA:s är EU:s. Vilket vi borde bli bättre på att påpeka.
Däremot har Kina fler miljonärer, fler megastäder och fler skyskrapor än någon annan. Landet påstås känna sig mäktigare än någonsin. Däremot slåss Kina hårt för att få sin fastighetsbubbla under kontroll. Kollapsar husmarknaden kommer det att slå mot banksystemet och det kan bli farligt.
Debatten om huruvida Kina i framtiden kommer kunnna ha USA som husdjur lär med andra ord fortsätta.