Tystnad när EU ska tala
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
19 FEBRUARI 2011. EU:s röst i världen
I går begravde Bahrain sina döda. Offer i de protester som sveper över Mellanöstern och Nordafrika. Mördade av en diktatur när de utövade den mänskliga rättigheten att mötas och uttrycka sina åsikter offentligt.
Vad EU gjorde? De tog chansen att ducka. Igen. Unionens utrikesminister Catherine Ashton var ”väldigt oroad” och ville se ”dialog”. Det är vad Europeiska unionen brukar orka med.
EU borde fördöma våldet och regimen. Kung Hamad har ett personligt ansvar för vad som sker, liksom ansvariga inom säkerhetsstyrkor, polis och militär. De som tar till våld mot sin egen befolkning bör ställs till svars. Europa borde sätta hårdare tryck. Diplomatiskt, politiskt, ekonomiskt.
Protestvågen började i Tunisien i december. EU verkade tagna på sängen. Folket avsatte diktatorn Ben Ali ändå.
Sedan missade EU att med kraft stödja proteströrelsen i Egypten. En förvirrad debatt ägde rum i Europa om alternativet till Mubaraks diktatur i stället för demokratins möjligheter.
I Washington och Bryssel är oron stor. Stabilitet byts i osäkerhet i ett strategiskt viktigt område. I Bahrain finns basen för USA:s femte flotta. I Jemen är al-Qaida starka. Majoriteten av världens oljereserver finns i regionen.
Ashton ett varningstecken
En av de viktigaste framgångarna i Lissabonfördraget är möjligheten för EU att tala med en röst i utrikespolitiska frågor.
En post som ”unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” tillsattes.
I dagligt tal en utrikesminister.
En gemensam utrikestjänst byggs upp. Några av Europas skarpaste diplomater och bästa tänkare har redan rekryterats. Det hela ska vara klart 2013.
Men utrikestjänsten och utrikesministern är inte starkare än medlemsstaterna tillåter. Det var ett varningstecken när brittiske Catherine Ashton utsågs till utrikesminister. Hon har aldrig varit vald till något politiskt ämbete och gavs egentligen inget eget mandat.
Riskerar bli poänglös
Medlemsstaterna är EU:s faktiska makthavare. Utrikespolitiken är mellanstatlig och ett samspel mellan olika viljor där länders historia och ekonomiska intressen spelar stor roll.
Samtidigt blir EU:s utrikespolitik poänglös om man inte tycker något. Tystnad duger inte som svar när den kanske viktigaste förändringen sedan Berlinmurens fall sveper över Europas närområde. EU är en ”union med värderingar” brukar det heta i högtidstalen.
Gemensamt står vi för bland annat frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är inte för sent att leva upp till det.
Anders Lindberg