Nej till kriget

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag talar den amerikanske utrikesministern Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd. USA ska lägga fram bevis mot Saddam Hussein. Vad är det egentligen som ska bevisas? Själva frågan om det finns massförstörelsevapen i Irak tas ju för given av USA. Finner vapeninspektörerna inga vapen, vilket de hittills inte gjort, är det bevis för att Hussein ljuger och måste bombas bort. Finner de däremot vapen bevisar det att krig är nödvändigt. Med den logiken blir USA:s bevisbörda inte alltför tung. Alla vägar bär mot krig.

Vi behöver inte tvivla på att Saddam Hussein är en av vår tids mest motbjudande och brutala diktatorer. Han förtrycker sitt folk och delar av den kurdiska minoriteten har mördats. Irak-regimens militarism är uppenbar. Dock är det tveksamt om Hussein har utvecklat något kärnvapenprogram. Amerikanska forskare avvisar i Bulletin of the Atomic Scientists bestämt kärnvapenhotet.

Om nu USA kan ”bevisa” att Irak har massförstörelsevapen, är det då inte bättre att låta vapeninspektörerna fortsätta sitt tålmodiga arbete för avrustning? Risken att Hussein använder sina vapen vid en attack talar snarare mot krig än för. Så länge Irak tillåter FN-inspektörerna sköta sitt arbete är det den bästa vägen att gå. Vapeninspektörerna har under hela den tid de arbetat förstört avsevärt mycket mer av Iraks vapentillgångar än vad USA-alliansens bombattacker förmådde vid förra Gulf-kriget.

Krigsfartyg samlas runt Gulfen

Dagligen visas nyhetsbilder på amerikanska soldater som tränar inför en stormning av Bagdad. Runt Gulfen samlas krigsfartyg med de mest avancerade vapensystem. Imperiet tycks fast beslutet att starta krig. Än en gång står civilbefolkningen inför hot om lidande och död.

En ensidig amerikansk aktion utan FN-stöd kan aldrig anses legitim. Hittills har FN fungerat som fredsfrämjare och lyckats förhindra krigsvansinnet. Tyvärr pågår ett smutsigt spel med påtryckningar på säkerhetsrådets medlemmar. Föraktfullt har USA-regimen kallat dem i Europa som motsätter sig en militär attack för ”det gamla Europa” och förtalskampanjen mot vapeninspektionernas chef Hans Blix är i full gång.

Argumenten är inte hållbara

Kan man vara motståndare till kriget även om FN till slut tvingas ge klartecken?

Absolut! Det finns i dag inga hållbara argument för en militär attack.

Ena stunden heter det att Saddam Hussein måste bort – kriget handlar då om regimändring i Irak. Det är ur folkrättslig synpunkt ohållbart. En militär aktion måste dels vara ett svar på brott mot folkrätten, dels måste dessa brott anses hota grannländernas fred och säkerhet. Så är icke fallet. USA:s krav på regimändring finns för övrigt inte med i FN-resolutionen 1441.

Andra stunden handlar krigspropagandan om att förhindra spridning av massförstörelsevapen. Häri ligger en stor portion dubbelmoral. Alla vet att Nordkorea har kärnvapen – men USA vill förhandla med nordkoreanerna. Ingen vet om Irak har kärnvapen – men USA tänker starta krig mot irakierna.

USA säger sig berett att använda kärnvapen i en attack mot Irak. Supermakten kan alltså starta kärnvapenkrig för att förhindra kärnvapenkrig. Det är i så fall ”historiens första avrustningskrig” som Katrina vanden Heuvel, chefredaktör för amerikanska The Nation, skrev i Aftonbladet på nyårsdagen.

USA har lämnat alla avtal om kärnvapenkontroll som byggts upp under de senaste trettio åren. I stället bevittnar vi hur användandet av kärnvapen åter legitimeras. Den amerikanska paranoida strävan efter säkerhet har gjort världen mer osäker och instabil än någonsin.

Terrorismen anses vara huvudskälet för USA att slå till mot Irak. Den så kallade självförsvarsprincipen som användes efter 11 september påstås gälla. Det finns dock inga belägg för att det finns kopplingar mellan al-Qaida och Irak. Tvärtom företräder bin Ladin och Saddam Hussein två helt olika riktningar i den muslimska världen.

Artikel 51 i FN-stadgan säger dessutom att självförsvarsrätten inträder först när väpnad attack har inletts – och endast då. Det räcker alltså inte med att hänvisa till några diffusa hotbilder.

Bekämpandet av terrorism sker knappast heller bäst genom att starta krig. En massiv västerländsk attack mot Irak skulle bli en perfekt rekryteringsgrund för nya fundamentalister och terrorister i den muslimska världen.

George Bush har skapat en egen militär doktrin – ”förebyggande krig”. En skräckinjagande fiende måste tillintetgöras som en förebyggande insats. Denna Bush-princip strider mot allt vad internationell lag och ordning heter. Den är dessutom mycket farlig i en värld av ökad kärnvapenupprustning.

USA är beroende av oljan

När Jimmy Carter nyligen tog emot Nobels fredspris påpekade han att om ”mäktiga länder anammar principen om förebyggande krig kan det få förödande konsekvenser”.

Irak håller världens näst största oljetillgångar. Detta faktum utgör den egentliga grunden för krigshetsen. Västvärldens oljetillgångar sinar. USA är enormt beroende av olja och behöver således kontroll över Mellanöstern. Saudiarabien, för övrigt också en olustig diktatur, är i längden ingen pålitlig allierad.

Det stundande oljekriget har ett högt pris, ekonomiskt och humanitärt. Risken är att kriget sätter hela Mellanöstern i brand. Palestinakonflikten förvärras och klyftan mellan arabvärld och västvärld ökar. Terrorismen vinner nya anhängare.

Hoppfullt nog växer opinionen mot kriget. I USA samlar fredsrörelsen hundratusentals demonstranter – en bred folklig koalition av fackföreningar, kyrkor, miljövänner, organisationer för mänskliga rättigheter, feminister, krigsveteraner från förra Gulf-kriget, socialt ansvariga företagsledare, studenter, antirasister och grupper för global rättvisa. Upprop mot kriget publiceras dagligen.

I Europa är enligt opinionsundersökningar den absoluta majoriteten medborgare mot kriget. Så också i Sverige. Frankrike och Tyskland har aktivt motsatt sig alla amerikanska försök att inleda en militärattack mot Bagdad.

Den starka internationella oppositionen och det ljumma inhemska stödet har trots allt tvingat USA att ta hänsyn till FN-processen och vänta in vapeninspektörernas arbete. Det är bra.

Det finns all anledning att fortsätta ifrågasätta krigsplanerna.

Hittills har den svenska regeringen tydliggjort sin inställning i formfrågan – det är bara FN som ska besluta om en militär attack mot Irak, inte USA. Däremot tycks regeringen inte ha någon uppfattning i själva sakfrågan, det vill säga om krig i sig är rätt väg att gå. Det innebär att Sverige nöjer sig med att ge stöd åt den som vinner maktkampen i säkerhetsrådet.

Det är fegt och bryter en socialdemokratisk tradition sedan Olof Palmes tid då Sverige hade en tydlig röst i den internationella debatten om fred och säkerhet.

Säg nej till kriget!

Helle Klein, politisk chefredaktör