Nej, 1930-talet går inte i repris
8 december 2015
Ekonomi
Här är några saker som Sverige behöver de närmaste åren:
100–150 nya skolor.
1 nytt sjukhus.
20 nya vårdcentraler.
100–150 nya förskolor, fritidshem, fritidspersonal, utbyggd elevhälsa och fler skolkuratorer.
Barnavårdscentraler, barnmorskemottagningar och psykiatriska mottagningar.
Kraftigt utbyggd folktandvård.
Detta är bara några exempel, och grova uppskattningar från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De ger en mycket ungefärlig bild av vad som behöver göras om befolkningen ökar med 170 000 personer till följd av flyktinginvandringen. Det talas ibland om att läget i Sverige liknar det på 1930-talet. Jag har själv skrivit det. Och politiskt är det sant. Vi har en växande högerextremism som måste bekämpas. Vår offentliga debatt domineras av apokalyptiska vanföreställningar och vårt samhälle blir allt mer ekonomiskt segregerat. Så ja, Sverige riskerar att glida isär. Men nej, Sverige är på intet sätt på väg att gå under.
Därför är, på ett annat plan, jämförelsen med 1930-talet fundamentalt felaktig.
Då var arbetslösheten i Sverige över 20 procent. Den stora depressionen i början av seklet hade lett till mycket djupare sår i västvärldens ekonomier än vår tids finanskris. I dag är svensk ekonomi i grunden urstark. Förra veckan kom statistik som visar att tillväxten tredje kvartalet i år växte med nästan fyra procent. På arbetsmarknaden ser det också bättre ut. Sysselsättningsgraden ökar, arbetslösheten sjunker och särskilt för unga arbetslösa har läget förbättrats väsentligt. Många människor som gått långtidsarbetslösa får nu jobb.
Dessutom är statsskulden låg och räntorna på minus, vilket är goda nyheter för ett land som vill satsa. Det är gratis att låna pengar. Inflationen kommer inte att dra i väg. Till och med de flesta kommuner ser ljust på ekonomin för nästa år, rapporterade Ekot i går. Problemen med flyktingmottagandet finns just nu
i det som omedelbart möter de människor som kommer hit. Det handlar exempelvis om boende, viss typ av vård, mottagande och socialtjänst. Under åren framöver kommer detta att förändras. När människor ska lämna flyktingförläggningarna behövs jobb, skola, svenskundervisning, bostäder, tillgång till hemtjänst, vård och annan samhällsservice.
Allt detta måste byggas ut, kraftigt. Det handlar om stora satsningar på många nivåer.
Kommunerna har fått drygt åtta miljarder extra för att klara den akuta situationen. Detta är bra och nödvändigt. Men det är en engångssumma, och inget som de kan använda för att bygga skolor, fritids eller anställa personal permanent.
Sverige har de ekonomiska förutsättningarna för att ge alla ungar en rimlig chans att klara skolan och för att förbättra läget på bostadsmarknaden. För att skala upp kapaciteten
i vården – och i flyktingmottagandet, så att vi kan fortsätta att vara ett öppet land.
Men att det blir så följer inte automatiskt av en god ekonomi. Det kräver tuffa politiska beslut. Och fattas de inte nu, riskerar Sverige att fortsätta glida isär.
Socialdemokratins svar, på frågan tiden ställer oss, måste vara att hålla ihop Sverige. Det måste vara en tydligare idé om jämlikhet och allas lika möjligheter. I detta samhällsbygge måste staten spela en stark och aktiv roll, om vi inte ska komma ur detta som ett land där människor är tydligt uppdelade i ett
A- och B-lag. Flyktingkrisen är en av vår tids stora utmaningar – men också en möjlighet att bygga något bättre. Vi lever inte på 1930-talet. Men vi lever i en brytningstid. Gör vi inte rätt nu, får vi leva med misstagen länge.