Rättegången är nödvändig
Ett rent helvete.
Så beskriver den åtalade barnläkaren de senaste åren. Det måste vara svårt för den som vill rädda liv att anklagas för att ha dödat en liten flicka. Att utsättas för uppmärksamheten i ett välbevakat rättsfall innebär också en stor ansträngning.
Men faktum kvarstår. I juni 2008 föds lilla Linnea tre månader för tidigt. Två dagar senare får hon ett dropp med alldeles för hög halt natriumklorid och drabbas av en dubbelsidig blödning i hjärnan. Ett läkarteam konstaterar att hennes liv inte går att rädda.
Redan där brister föräldrarnas förtroende för Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vill flytta flickan till Uppsala, men hon blir kvar i Solna. Den 20 september stängs respiratorn av och Linnea är död.
Att förlora ett barn är det värsta man kan drabbas av. Linneas föräldrar vill veta vad som hände och begär en obduktion. Det är då rättsläkaren upptäcker att flickan har höga halter av morfin och narkosläkemedlet tiopental i blodet.
Jurister kan inte bedöma vad som är god sjukvård, men det här var en annan sak. Ingen i Sverige har rätt att påskynda en annan människas död och det gäller även på svenska sjukhus. Åklagaren hade inget annat val än att inleda en förundersökning när det nu fanns misstankar om att Linnea faktiskt bragts om livet.
Barnläkaren har hela tiden sagt att hon inte kan förklara hur barnet fått i sig de höga doserna. Föräldrarna vill veta hur Linnea dog.
Det är därför vi nu kommer att få bevittna en helt nödvändig rättegång. Den måste dessutom vara offentlig så att medborgarna får insyn. Det är nämligen medborgarna som via sina ombud i riksdagen har stiftat de lagar som säger att ingen människa får ta en annans liv.
Rättegången kan fria eller fälla barnläkaren, men framför allt kan den ge Linneas föräldrar svar på frågan om vad som hände.
Även de måste ha haft ett rent helvete.