Högerns rädsla för fattiga barn
Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för
liberalerna.
Barn svälter inte i Sverige. Så det finns inga fattiga barn. Och om det hade funnits några fattiga barn hade Anders Borgs politik – trots att statistiken visar motsatsen – varit det bästa för dem också. Det där med att barnfattigdom ökar risken för sjukdomar, våld, mobbning och ger barnen sämre livschanser – det låtsas vi inte om. De svälter ju inte. Nu pratar vi om något annat i stället, något trevligt. Mer kaffe, någon?
Hur man än mäter – i absoluta eller relativa tal – har barnfattigdomen ökat de senaste åren, och fortsätter öka. Det visade en rapport från Rädda Barnen som kom i måndags, och som vi skrev om på ledarplats.
Rapporten visar också att det är försämrad familjepolitik och försämrade trygghetssystem som ligger bakom ökningen.
Högerns svar: en bön, eller ett mantra. Det finns bara en Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är hans profet (eller om det möjligen är tvärtom). Här ska inte komma några fattiga barn i vägen för den enda vägens politik. Så om vi låtsas att de inte finns, eller som att ökad barnfattigdom inte får några konsekvenser kanske problemet försvinner.
Högern är rädd för fattiga barn, eftersom deras människosyn inte tillåter att de finns.
Deras idé är att högre inkomstskillnader ska göra att slöa och improduktiva människor anstränger sig mer. Strunt samma att teorin inte verkar stämma. De jobb som finns kan de långtidsarbetslösa inte få, eftersom de har fel kvalifikationer. Utförsäkrade tar sig inte i kragen eftersom de är för sjuka. Och antalet fattiga barn ökar, eftersom fler föräldrar blir fattigare med regeringens politik.
Eftersom ökade klyftor är något högern vill ha, kan inte några negativa konsekvenser av politiken tillåtas. Problemen definieras bort. Ingen svälter, ge mig ett jobbskatteavdrag till.
Systemet fungerar, det måste det göra, det visar kurvorna på Anders Borgs Power Point-presentation.
Så här står vi. Med fler barn som växer upp med ökad risk för diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar. Som växer upp med högre risk för våld eller olycksfall i hemmet. Med ökad risk för mobbning, med mer ångest och oro, sämre utsikter till ett bra jobb och ett gott liv.
Här står vi med en höger som vägrar lyfta blicken, som gått vilse i sitt eget självbedrägeri. Som möjligen talar om människor, men menar system.
Det fanns en tid när den del av högern som kallar sig liberaler höll med om att jämlika möjligheter var något eftersträvansvärt, och att fler fattiga barn var ett ovärdigt misslyckande i ett allt rikare land.
Så är det inte längre. Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.