Folkstyre och fiskar ruttnar från huvudet
Fiskar ruttnar från huvudet, enligt ett möjligen ryskt talesätt.
Det kan demokratier också göra. Populism, nationalism och svaga institutioner är en dödlig cocktail för den väv av tillit och gemensamma normer som är folkstyrets livsnerv.
"Varje tid har sin egen fascism" skrev förintelseöverlevaren Primo Levi.
Idag går Ungern till ”val”. Efter år av statlig propaganda, trakasserier av oppositionen och en vallag skräddarsydd för det styrande partiet kan bara en kandidat vinna - premiärminister Viktor Orban.
Lagen är så finurligt ordnad att han dessutom kan få absolut majoritet i parlamentet även om fler röstar på oppositionspartierna.
Ungern är själva frontlinjen i den kamp mellan liberal demokrati och auktoritär nationalism som präglar så mycket i vår tid.
Och som påverkar även Sverige.
Demokrati på låtsas
Viktor Orbans valkampanj bygger på ren desinformation kring vad oppositionen tycker. Som huvudmotståndare har han utnämnt finansmannen George Soros som bor i USA och inte ställer upp i valet. Soros är född i Ungern med judisk bakgrund och kampanjens bildspråk och budskap spelar hela tiden på klassiska antisemitiska strängar.
Förutom en påhittad huvudmotståndare har Orban även uppfunnit en oppositionspolitik: "Sorosplanen". Enligt denna plan, som alltså inte existerar på riktigt, ska Ungern översvämmas av invandrare och då främst muslimer. Hotet mot nationen är överhängande - i värsta fall kan Ungern bli som Sverige.
Men, maler propagandan, en röst på Viktor Orban kan rädda landet undan allt detta.
Valrörelsen påminner mest av allt om en teaterpjäs, det är demokrati på låtsas.
Nationalism som ideologi
Sedan det nationalkonservativa partiet Fidesz tog makten i Ungern 2010 har mycket förändrats. Innehållet i statliga public service kontrolleras av partifunktionärer. Den fria pressen har köpts upp eller på andra sätt tystats. Domstolsväsendet är inte längre oberoende och förvaltningen har fyllts på med partilojala personer ända ner till rektorer och lokala chefer. Samtidigt har en liten grupp oligarker med goda kontakter kunnat göra sig stora förmögenheter.
Viktor Orban kallar samhällsmodellen "illiberal demokrati".
Nästa steg är att kväsa de delar av civilsamhället som ännu inte inordnat sig. Just detta är för övrigt ett av Orbans "vallöften" - eller kanske "hot" är ett bättre ordval.
Så här illa ställt med demokratin har det inte varit sedan kommunisttiden, fast nu med nationalism som ideologi.
Inspirerar SD
Viktor Orbans framgångar har inspirerat extremhögern i hela Europa. Regeringarna i Polen och nu senast Tjeckien har liknande inriktning och i Sverige har SD den Ungerska modellen som förebild.
Jimmie Åkesson har visserligen en mer polerad yta än Viktor Orban men på Facebook har exempelvis partisekreterare Rickard Jomshof talat klarspråk.
“Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.” beskriver han partiets strategi.
Flera tidigare ledande Sverigedemokrater har flyttat till Ungern, nu senast den sparkade riksdagsledamoten Kent Ekeroth.
”Ett flyktförsök”
Vad är det då som har gjort Viktor Orban så framgångsrik?
I november intervjuade jag Anton Pelinka, professor i nationalismstudier vid Central European University i Budapest. Han beskrev Orbans projekt som "ett flyktförsök från en komplex värld". Som en motreaktion på globalisering och modernisering och ett sätt att vända åter till det gamla, förutsägbara och trygga.
Det viktigaste psykologiska draget hos extremhögern är dess offermentalitet. När Donald Trump säger "Make America Great Again" så är det underförstått att någon annan håller USA tillbaka.
Europas extremhöger ser sig ständigt som offer för ett "vänsterliberalt" etablissemang och för media som tystar dem även när de i praktiken dominerar det offentliga samtalet. Det finns alltid en sammansvärjning till hands, som när Kent Ekeroth i veckan i Aktuellt påstod att FN är en "vänsterorganisation" som kampanjar mot Ungern.
Att Viktor Orban tvingas uppfinna en världskonspiration under ledning av George Soros och en "Sorosplan" i brist på inhemsk opposition visar hur starkt behovet av att vara martyr är.
Offermentaliteten ger inte bara retoriskt bränsle utan även inbillad legitimitet åt de auktoritära metoderna, man försvarar sig ju bara mot övermakten.
Vår beredskap är inte god
Skulle våra institutioner klara av en situation där SD fick verkligt inflytande?
Det konstitutionella skyddet för vår frihet är faktiskt ganska svagt. Lagrådet, vars uppgift är att granska nya lagar, blir ständigt överkört. Det är regeringen som utser domare, visserligen på förslag från Domarnämnden, men det är faktiskt en ganska konstig ordning i ett oberoende rättsväsende.
Sverige har heller ingen författningsdomstol eller liknande som kan upprätthålla grundlagen och rättstatens principer. De kontrollorgan som finns är ganska tandlösa.
Hittills har detta inte varit något större problem eftersom de demokratiska partierna respekterar spelreglerna men frågan är om inte skyddet för exempelvis valsystem, mänskliga rättigheter, fria medier, föreningsfrihet och rättstaten bör skärpas?
100 år av demokrati
I år firar vi att det är ett sekel sedan vi införde demokrati i Sverige och vår samhällsmodell har djup folklig förankring. Den vilar på aktiva medborgare, fria medier och starka folkrörelser. Det är lätt att ta saker och ting för givna.
Men samtidigt är det just som Göran Persson säger i Jan Schermans miniserie "Länge leve demokratin" i SVT.
"Demokratin är ju inte äldre än att mina föräldrar föddes i ett samhälle där den inte fanns".
Folkstyret i vår del av världen är kanske en skörare planta än vad vi vill tro.