Du måste inte äta sill för att vara svensk
Den 6 juni firar vi öppenhet
När jag föddes var 6 juni ingen nationaldag, det blev den först 1983. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hur förvirrat det var när det plötsligt blev en röd dag 2005. Vad skulle man göra då? Jag minns att jag och några vänner gick till en restaurang och beställde in en silltallrik. Få kan påstå att det är den allra godaste maten, ändå är det den måltid som många svenskar äter vid högtider som jul, påsk och midsommar.
Men feststämningen ville aldrig infinna sig den 6 juni. Att vifta med gulblåa flaggor på gatorna känns inte heller naturligt förutom vid stora sporthändelser.
Hur ska vi fira – och vad?
Midsommar är och förblir det närmaste en nationaldag Sverige kan komma. Då går startskottet för den allra vackraste årstiden, natten är ljus, det är sommarlov och semestern hägrar för många. Därför kommer svenskarnas relation till den 6 juni alltid att vara lite ambivalent. Hur ska vi fira – och vad?
Sedan 2015 är det lag på att kommunerna ska hålla en medborgarskapsceremoni för de invånare i kommunen som blivit svenska medborgare under året. Många anordnar den just på nationaldagen. Ceremonin är tänkt att förmedla att medborgarskapet innebär friheter, rättigheter och skyldigheter. En del tycker att den är välkomnande och inkluderande, andra känner sig inbjudna med armbågen till sitt nya land.
Skribenten Somar al Naher skrev en uppmärksammad krönika här på Aftonbladets ledarsida 2015 om att hon i stället för en ceremoni hade velat få en ursäkt för den påfrestande asylprocess som hon beskrev som ett triathlon för sin familj. Texten tog hus i helvete och många läsare var upprörda för att al Naher inte visade mer tacksamhet för att hon fått komma hit, till ett fredligt välfärdsland.
Krav på tacksamhet
Debatten kom i repris härom veckan när författaren Elaf Ali skrev på Twitter; "Jag förstår nu varför svenskar gillar hundar så mycket. Det är enda gången de vågar prata med en främling utan alkohol i kroppen.”
En lavin av upprörda röster rasade även denna gång. I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Elaf Ali om de hätska reaktionerna på hennes oförargliga och humoristiska tweet. Hur vågade hon skriva så om det land som tagit emot henne med öppna armar! Några tyckte att hon skulle deporteras, andra att hon borde lämna landet självmant.
Det är uppenbart att både Somar al Naher och Elaf Ali trampat på en öm tå.
När det talas om att Sverige är en humanitär stormakt finns det en stolthet över att vi i decennier har tagit ett stort ansvar för människor på flykt från krig och förföljelser. Men nog rymmer det också ett visst mått av självbelåtenhet och en outtalad förväntan på att de som kommer hit ska vara tacksamma och hålla sig på mattan.
Saltkråkan-Sverige i förändring
Det kanske var acceptabelt för första generationens invandrare, men andra eller tredje generationens invandrare, som är födda här, bär inte samma känsla. Och är det verkligen underdånigt tacksamma medborgare vi vill ha? Eller stolta, delaktiga och jämbördiga?
Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle där mer än var femte svensk har utländsk bakgrund. Svenskheten är under förhandling, det gamla Saltkråkan-Sverige kommer aldrig tillbaka. Processen är långt ifrån oproblematisk och förändringarna är smärtsammare för vissa.
Men jag tror egentligen ingen behöver oroa sig för att människor inte känner tacksamhet för att leva i ett land med fred, frihet, allemansrätt och socialt skyddsnät. Vi har alla haft tur och politiska strider har gjort vårt välfärdsland möjligt. De allra flesta vill förvalta det här samhället till kommande generationer.
Det är faktiskt något att fira den 6 juni.