Friheten för friska att gå till doktorn
De svaga får betala priset för valfriheten
Vård är en vara på en fri marknad. Vårdcentraler och sjukhus ska konkurrera med varandra och med vinst som enda drivkraft ska vårdköer avskaffas, kostnader kapas och kvalitet förbättras. Vårdens resurser ska fördelas, inte av medborgarnas valda företrädare utan av marknadens osynliga hand.
Tankarna blev lag
Så där gick tankarna när några borgerligt styrda landsting införde valfrihet i primärvården. Äntligen skulle folk fritt få välja hos vem de ville operera sin gråstarr eller sin onda höftled, och äntligen skulle folk få öppna och driva vårdcentraler var de ville.
Andra borgerliga politiker blev så imponerade av dessa finurligheter att de snickrade ihop en lag – lagen om valfrihetssystem, LOV – kring tankarna. 2010 gjorde alliansregeringen LOV i primärvården till ett tvång, trots att alla landsting utom två var emot.
Hur gick det då? Blev vården bättre och billigare? Blev den effektivare? Fungerar konkurrens lika bra i vården som när vi pratar om bil- och chipsfabriker?
Inte då.
I en granskning av vårdvalet som Riksrevisionen presenterade i går pekar man ut en rad djupt besvärande fakta.
De sjukaste i kläm
Vårdvalet har gjort att personer ur över- och medelklassen oftare går till läkaren. Patienterna med störst vårdbehov – de allra sjukaste – trängs undan till förmån för patienter som är småkrassliga. Friska gör fler besök på sina vårdcentraler, sjuka gör allt färre. Det har inte heller blivit lättare att träffa sin läkare.
De nya vårdcentralerna, som i valfrihetens namn öppnats, har oftast hamnat på orter och i områden där invånarna är unga, medel- och höginkomsttagare och har god utbildning. I socialt svaga områden har vårdcentraler oftare försvunnit.
I Sverige är alla medborgares rätt till god och jämlik vård efter behov en grundläggande rättighet. Vårdvalet har effektivt urholkat den rättigheten.
Det är häpnadsväckande, men egentligen bör man nog inte bli överraskad.
Rapporten bekräftar forskning
På punkt efter punkt bekräftar Riksrevisionen tidigare forskning och tidigare journalistiska granskningar om vårdvalet: Det är inte längre lönsamt att ge vård till människor med störst behov. De svaga och sjuka får betala priset för valfriheten.
Det bör ändå stämma till eftertanke, även hos den politiska högern.
Sverige år 2014 behöver ett politiskt projekt där vården är en social rättighet, inte en vara man kan köpa. Men då behöver vi inse något centralt: vi vårdar inte våra svaga och sjuka för att vi kan välja det eller för att vi kan tjäna pengar på det.
Vi gör det eftersom vi som samhälle mår bättre av det.