Veltroni – trots allt

Söndag 13 april 2008. Antonio Bassolino höll fest på en takvåning i Neapel. Varm och optimistisk stämning, minns jag. En försiktig skål lyftes för den vidunderliga stans blivande borgmästare. Bassolino, den lojale kommunisten, hade omskolats till socialdemokrat och eftertryckligt besegrat högerns kandidat, Alessandra Mussolini, sondotter till il Duce.

Femton år efter den triumfen väntar Bassolino på rättegång. Han ska stå till svars för de 50?000 ton tunga sopbergen som förpestar både Neapel och buffelmozzarellan.

Bassolino kallas ”Kamrat soptunna”. Förnedrad, försäkrar han: ”Jag lämnar politiken inom ett år.”

Bassolino kan inte återbrukas. Annars så vanligt i den italienska politiken.

Silvio Berlusconi, snart 72, är ett exempel. Hans yttre har skiftat: nytt, glänsande mörkt hår och kraftig uppstramning av det leende solariebrynta ansiktet. Annars är allt sig likt. Han lovar att för tredje gången rädda Italien. Hans första två försök som premiärminister var katastrofala: för ekonomin, yttrandefriheten, tilltron till landets rättsväsende och Italiens anseende i EU.

Skärper tonen mot invandrare

Hans mekaniska löften liknar de gamla: lite mer av privatiseringar, skattesänkningar för de redan mätta och herrklubbsskrockande om kvinnor. Han skärper tonen mot invandrare och flyktingar. De ska ut ur landet eller hindras att komma in. Berlusconis trolige efterträdare, den omskolade fascistledaren Gianfranco Fini, lovar att rensa upp bland romerna, de allra fattigaste.

Berlusconis tredje allierade, Umberto Bossi från Lega Nord, vill ta fram geväret och marschera mot ”slöddret i Rom”.

De kallar sig Frihetens folk och förefaller vinna valet.

Berlusconi utnämner sin huvudmotståndare Walter Veltroni till ”stalinist” och vägrar debattera med honom i tv.

Veltroni, ledare för det demokratiska partiet (PD), vägrar å sin sida att ens uttala Silvio Berlusconis namn.

Rom är en mönsterstad

Valdebatten har helt enkelt haft svårt att ta fart.

Veltroni, med långvarigt förflutet i det stora reformistiska italienska kommunistpartiet (PCI), har som borgmästare förvandlat Rom till mönsterstad: ekologisk, öppen för världen och invandrare, respektfull mot den antika historien. (PCI:s klassiska huvudkontor däremot har sålts till ett amerikanskt revisionsbolag). Hans avslutande möte på Roms Piazza del Popolo fylldes av hundratusen jublande anhängare. Sensationellt i denna bleka valrörelse.

Veltroni har inga storslagna planer för Italien.

Jag är reformist, ingen vänsterman, säger han och försöker likna demokraterna i USA. Demokratiska partiet saknar organisation och utarbetat program. Tre och en halv miljon av dess sympatisörer valde i primärval Veltroni till partiledare. Han är därmed partiet och i den egenskapen har han farit landet runt i sin gröna buss i ohyggligt tempo. Alltid med partiets paroll ”visst kan vi” som ressällskap. Veltroni vill övertyga om att han både kan vinna val och reformera Italien, vars ekonomi sjunker genom jorden.

Ungefär som Berlusconi

Veltroni-partiet vill liberalisera och privatisera mer, ”men utan att rubba landets sociala sammanhållning”. Ungefär som Berlusconi.

Likheten mellan de två stora partierna har etablerat begreppet ”Veltrusconi”. Vad man än röstar på blir resultatet detsamma. Det kan bli ”en stor koalition” som i Tyskland. Möjligen en teknokratregering, Vatikanens och arbetsgivarnas linje. Troligare: de båda partierna gör upp om författning, institutioner och placerar domstolar och den juridiska makten under politisk kontroll. Berlusconi vill testa åklagarnas mentala tillstånd.

”Kristdemokratisering”

Mot Veltronis ”kristdemokratisering” av vänstern står regnbågskoalitionen, en allians av gröna, reformerade och minde reformerade kommunister och Veltroni-kritiska socialister. Regnbågens program påminner om en svensk röd-grön politik: kamp för arbetsmiljön, fackliga fri- och rättigheter, feminism, ekologi och nej till kärnkraft. Engagemang för den femtedel av familjerna som måste överleva på 11?000 kronor i månaden.

Det är osäkert om regnbågen kan lysa så starkt att den når över åtta procent – spärren till senaten.

”Gå och rösta”, uppmanar Nanni Moretti, filmregissören och Berlusconi-kritikern framför andra.

Många, särskilt inom vänstern, undrar ännu: På vad?

Gamle rabulisten och Nobelpristagaren Dario Fo svarar: Veltroni, trots allt.

Följ ämnen i artikeln