Efter corona behövs sex veckors semester
Vi borde ta upp kampen om tiden igen
Kanske har Sverige aldrig varit vackrare. Efter en inlåst vår, en våt kall april har landet exploderat av grönska. Jag har aldrig sett något liknande.
En vän och jag var ute och övningskörde i veckan, i de södra förorterna i Stockholm, ner mot sjön Gömmaren. Vi tog en paus och förstummades av grönskan. I bilen därifrån enades vi om att det var dags för semester.
Vad gör människor lyckliga? När får vi tid till rekreation? I arbetarrörelsens gryning när arbetsdagarna var 12 eller mer var makten över tiden central. Världens första förstamajdemonstrationer 1890 hölls kring kravet på åtta timmars arbetsdag. Mellan 1870–2014 halverades den genomsnittliga arbetstiden per person i Sverige från cirka 3500 arbetstimmar per år till 1600 timmar. BNP per capita ökade under samma tidsperiod med cirka 1500 procent i fasta priser. När vi blev rikare tog vi ut en del i fritid, men sen den lagstadgade 40-timmars veckan och den femte semesterveckan kom på 1970-talet har det stått still.
Idag har många tjänstemän minst sex veckors ledighet och kortare normalarbetsdag. Jag tror att vi borde ta upp kampen om tiden igen. Som en jämlikhetsfråga. En frihetsfråga. En välfärdsfråga.
För ett tiotal år sedan pratade jag politik med en grupp unga industriarbetare i 20-årsåldern. Det var efter finanskrisen och arbetslösheten hög.
Samtalet började i en ganska trist stämning och misstro mot mig som var utsänd för att ”Få oss att rösta på sossarna”, som en klarsynt konstaterade.
De ville prata om invandring och jag vred och slet för att också snacka om annat. Det gick trögt. Men efter fikat sa jag: Om ni tänker er ett samhälle där ni visste att ni skulle ha ett bra betalt arbete hela livet, där ni kan få en bra bostad och där skolan för era ungar är den bästa och sjukvården funkar. Vad skulle ni drömma om då? Fem tusen mer i månaden eller sju veckors semester.
Det som bubblade upp var dessa unga arbetares drömmar. En skulle åka bil till Europa. En annan ha tid att åka till sin dotter som flyttat med mamman till en annan stad. En tredje skulle lackera om sin hoj. Vid handuppräckning vann semesterveckor mot höjd lön med 100 procent mot noll. I det flacka ljuset på Gavlerinken fylldes vårt samtal av värme och mänsklighet. Drömmar om ett rikt liv.
Jag tror det händer något i ett samhälle när utrymmet för den konkreta förbättringsplanen för vanligt folk uteblir under flera decennier.
När Susanna Gideonsson väljs till LO-ordförande om några dagar kan de där frihetsfrågorna vara en bra front för framtidstro och kampvilja som går bortom de hårda nödvändiga dagsfrågorna om Las-utredningar och avtalskamp.
En kamp för människovärdet.
Eller som en av de där unga industriarbetarna i Gävle sa till mig när de skulle gå vidare till ishockey och jag ta tåget hem.
Han ryckte mig i armen. Men du, kan det bli så som du sa?
Ja, om vi ser till att det händer.