Sveriges civilförsvar klarar inte en vecka
28 SEPTEMBER 2014. Estonia
Den 27 september 1994 var en tisdag.
Det blåste upp till oväder.
Klockan 18.15 svensk tid lämnade passagerarfärjan Estonia hamnen i Tallinn för att åka till Stockholm. Ombord fanns omkring 1 000 människor.
Trots att 20 år passerat är det svårt att hålla tårarna tillbaka när man lyssnar till överlevandes berättelser, tittar på bilder och läser dåtidens tidningar.
De flesta svenskar vet precis var de hörde nyheten, kan fortfarande känna hur det knöt sig i magen.
Morgonen den 28 september 1994 har etsat sig fast.
När larmet om att Estonia var i sjönöd kom, strax efter midnatt, satte samhället in de resurser som fanns. Andra fartyg kom till platsen så snabbt de kunde, helikoptrar från Sverige, Finland, Danmark och Estland mobiliserades och trots den hårda sjögången pågick ett omfattande räddningsarbete hela natten.
I efterhand skulle allt från säkerheten ombord till räddningsarbetet ifrågasättas.
Men eftersom Estonia sjönk så snabbt fanns få människor att rädda.
I 20 år har vårt land på olika sätt försökt förstå och ta tillvara erfarenheterna av det som hände.
Vid försvarsbeslutet 1996 beställde riksdagen en analys av regeringen kring vårt samhälles ökade sårbarhet. Fem år senare, 2001, presenterade Sårbarhets- och säkerhetsutredningen sina slutsatser. Utredaren, Åke Pettersson, ville organisera om och samordna ansvaret för all civil krishantering.
Det kan låta självklart: Om ett hus brinner ner har man inte ett seminarium om brandsläckning, man släcker. Men myndigheterna ville inte samordnas.
Vi har fortfarande ingen samlad civil krishantering. 20 år sedan Estonia och efter förödande kritik mot hanteringen av tsunamin, stormen Gudrun och flertalet skogsbränder och översvämningar, är det fortfarande myndigheternas särintressen som styr.
Den nya regeringen borde damma av idéerna från 2001 igen.
På senare år har vi pratat mer om militär än civil säkerhet. Men försvar och civilt försvar hänger samman, och vi behöver båda perspektiven.
Försvaret har en central roll vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Militära helikoptrar kan användas vid fartygskatastrofer och för att släcka bränder, hemvärnet kan hjälpa till vid översvämningar och bandvagnar nå nödställda.
I räddningsarbetet vid Estonias förlisning deltog 14 svenska helikoptrar. I dag har Sverige totalt bara fem helikoptrar som skulle kunna delta i en liknande insats.
Det krävdes en skogsbrand i Västmanland där en person omkom och värden för miljarder gick upp i rök för att väcka frågan om vi inte behöver nya helikoptrar som klarar bekämpning av bränder.
Eftersom de vi hade var avvecklade.
Om vi inte aktivt rustar upp det civila försvaret kommer vi med säkerhet upptäcka liknande brister även vid nästa kris.
Enligt överbefälhavare Sverker Göranson har vi ett försvar som klarar en veckas krig. Men skulle det civila försvaret klara ens det, en vecka av verklig kris?
Den 27 december 1983 lossnade en frånskiljare i Hamra transformatorstation utanför Enköping. Sveriges elnät söder om Dalälven slocknade.
Hur skulle vi klara det i dag?
Som privatpersoner är vi lite som matade fågelungar. Hur många kan laga varm mat om strömmen går? Vad gör man om avloppet stannar? Och hur många kan själva ta ansvar för vatten, mat, sjukvård?
Tänk tanken att Stockholm skulle stå utan el, vatten och avlopp i en dag, att betalsystemen slutar fungera och mobilerna laddar ur.
Vad händer när sju dagar har gått?
Den 7 augusti i år orsakade ihållande regn översvämning i vägtunnlar, pendeltågsstationer och tunnelbanan i Stockholm. Det blev haveri.
Vad gör vi om det i stället ösregnar i en vecka?
Eller tänk tanken att en katastrof i nivå med Estonia eller tsunamin skulle hända igen, eller en kärnkraftsolycka. Är vi bättre förberedda i dag?
Det är inte frågan ”om” utan ”när” nästa kris inträffar. Vi vet bara inte vad det är.
De allra flesta av Estonias passagerare kom aldrig tillbaka, 852 människor dog i vågorna.
Från vissa orter var det särskilt många, 33 kommunanställda från Lindesberg, två lärare och 13 elever från pingstförsamlingens bibelskola i Jönköping,
48 från Dalarna, majoriteten var från Metalls pensionärsklubb i Borlänge.
Den 28 september är en mycket tung dag.
Vi vet inte mycket om framtiden, men en sak vet vi.
Det som inte förbereds noga, det som inte övas ordentligt, kommer inte att fungera om det värsta skulle inträffa.
Tyvärr är vår historia övertydlig på den punkten.