En bra skola orkar ha höga krav på alla barn
Det var kanske inte oväntat. Men nu är den här. Pisa-chocken. Det tyska ord som beskriver det tillstånd som ett land hamnar i när det visar sig att dess barn inte lär sig något i skolan.
PISA är den OECD-studie som mäter kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.
Chocken är den skakade nationella självbilden, skulden som kastas runt mellan de ansvariga och den tysta desperation som sprider sig i folkdjupet när landet ställs inför utsikten att dess framtid består av att tillverka billiga gympaskor för export till Asien.
Givet att våra barn inte lär sig räkna först.
Svensk skola har blivit generellt sämre på alla områden, dundrade den stora Pisa-undersökningen i veckan. Inget annat land har försämrats mer sedan den förra studien 2009.
Så löd rubrikerna.
Sedan kom den så kallade debatten.
Pisa-studierna vart tredje år ger alla debattörer en möjlighet att lyfta sin egen älsklingsteori om skolan framför rekordmånga framsträckta mikrofoner.
Klara, färdiga gå!
Utbildningsministern skyller på sossarna. Vänstern på friskolorna. Socialdemokraterna på skattesänkningarna. Sverigedemokraterna på invandrarna. Och Miljöpartiet poängterar än en gång att Gustav Fridolin är lärare.
Media rapporterar alltihopa och sedan får vi en debatt om tid. Hade Jan Björklunds reformer hunnit få verkan när studien genomfördes och kunde utbildningsministern beskyllas för de fallande resultaten?
Allt som allt hade vi en nationell debatt om en internationell studie.
Det kommer vi inte kunna ha så mycket längre. Vad Pisa-studien gör som är långt viktigare än att den rankar länder, är att den internationaliserar skolan som politikområde.
Och det är nytt.
Det enda politikområde som hittills varit internationellt är ekonomi.
Den första Pisa-studien gjordes år 2000. Innan dess var utbildningspolitik en helt nationell angelägenhet. Då visste vi inte heller vilka skolsystem som var bra. De flesta antog att det tyska systemet med sitt goda rykte och stolta tradition var ett av världens bästa. När Pisa kom visade det sig vara tvärtom. Tyskland var i chock. Ingen hade haft en aning. Finland fick en trevligare överraskning. De visade sig vara bland de bästa i klassen. Och de hade trott att de var mediokra.
Pisa är naturligtvis inget perfekt mått på kunskap. Peje Emilsson, styrelseordförande för friskoleföretaget Kunskapsskolan Education, skriver i Dagens Industri att Pisa minsann inte mäter kreativitet, fantasi och entreprenörskap. Det är svenska barn minsann bra på. Kanske det. Men vad hjälper kreativitet, fantasi och entreprenörskap om ungarna inte kan läsa?
Svenska universitetslärare har de senaste åren larmat om hur många nya studenter som har problem med enkel läsförståelse. Vad är det om inte ett svek mot våra barn? Och framförallt: varför skulle det vara omöjligt för Sverige att lyckas med det som exempelvis vårt grannland Polen lyckas med? Goda resultat för i princip alla unga.
Men den intressanta delen av årets Pisa-undersökning är egentligen inte rankningen av länderna.
Det intressanta är rapportens fjärde del.
Det är här som OECD drar slutsatser kring vad som verkar fungera och inte fungera i ett skolsystem. Konstigt nog har denna del av rapporten knappt blivit diskuterad i Sverige.
Kanske för att den är obekväm politisk läsning. För alla sidor.
Att det enbart är i Tjeckien och Estland, som skolor som konkurrerar om elever presterar bättre, det är inget som Sveriges friskolelobby vill läsa. Det är inte heller så att antalet studenter i privatdrivna skolor påverkar ett skolsystem positivt slår Pisa fast.
Högern håller för öronen.
Samtidigt vill vänstern inte höra vad som också står i rapporten: att mer pengar till skolan inte räcker. Ja, bra skolsystem betalar sina lärare bättre, men det är stora variationer i hur mycket. Svensk skola behöver mer resurser men även andra reformer. Enligt Pisa verkar det framförallt vara kvaliteten på lärarutbildningen som spelar roll.
Och kvaliteten på dem som väljer att bli lärare. Dessa delar av skolpolitiken år politiskt mycket svårare att ta i.
Den kanske intressantaste slutsatsen handlar dock om talang. OECD argumenterar för att den enskilt största anledningen till att elever i Asien presterar så bra är att man i dessa länder inte har samma fixering vid medfödd talang.
I västvärlden tror vi gärna att vissa är bra på matte. Det finns medfödda förmågor som gör vissa barn mer lämpliga att räkna och läsa avancerade böcker.
Så tänker man inte i de mest framgångsrika skolsystemen.
Men så tänker Sveriges regering. Jan Björklund har gjort till sitt stora projekt att tala om att alla ungdomar minsann inte har läggning för teoretiska ämnen. Pisa-studien säger det rakt motsatta. Det är de skolsystem som ställer höga krav på alla barn som presterar bäst.
De länder där idén om talang inte finns.
Nej, Pisa-studiens slutsatser följer inte den svenska höger-vänster-konfliktens konfliktlinjer. Varför skulle den göra det? Men det är ingen anledning att avfärda den.
Vi vet att Jan Björklund ogillar sossar, att vänstern ogillar friskolor, Socialdemokraterna ogillar regeringens skattesänkningar och att Gustav Fridolin är lärare.
Svensk skoldebatt måste dock ta sig bortom detta.