Fredrik Reinfeldts smutsiga valrörelse
Det var inget vinnargäng som träffades på Harpsund i går kväll.
Fredrik Reinfeldt hade bjudit in Tysklands Angela Merkel, Storbritanniens David Cameron och Nederländernas premiärminister Mark Rutte till överläggningar.
Reinfeldts eget parti kollapsade som bekant i det svenska EU-valet. Cameron fick storstryk av rasistiska UKIP. Angela Merkel klarade sig hyggligt på hemmaplan. Men på EU-nivå var hela valet ett rungande nej till den tyska krispolitiken.
Nu skulle den här kvartetten spåna kring EU:s framtid. Man bävade.
Särskilt när man tänkte på att Reinfeldts bästis Cameron – denne moderne, miljömedvetne och cyklande man – har svarat på motgångarna med allt hårdare främlingsfientlig retorik. Förra veckan förklarade Cameron att han tänker släppa in Dansk Folkeparti och finska Sannfinländarna i sin partigrupp i EU-parlamentet. Detta är partier vars europaparlamentariker enligt Financial Times sagt att islam är en religion som ”dyrkar pedofili” och dömts för att ha publicerat material som kopplar ett mångkulturellt samhälle till våldtäkter.
I praktiken betyder detta att de två partier i Europa som står närmast Moderaterna, Höyre i Norge och Tories i Storbritannien, på kort tid lierat sig med extremhögern.
Oavsett om spånandet på Harpsund sträckte sig till den svenska valrörelsen eller inte, finns det redan nu anledning att vara orolig för hur Moderaternas valrörelse kommer att se ut på hemmaplan.
Risken är att den kommer att handla om två saker: skrämsel och personangrepp.
Det är ett upplägg Reinfeldt använt förut. Som Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler visat i boken "Reinfeldteffekten” var Moderaternas kampanjer både 2006 och 2010 byggda kring karaktärsmordet som princip. På ytan handlade det om jobben och ekonomin. Men egentligen var temat att Göran Persson var trött och att Mona Sahlin inte kunde hantera pengar.
Reinfeldts andra spår handlar om att skrämmas med Miljöpartiet.
När detta sker kan det vara värt att minnas följande:
Eftersom Miljöpartiet i dag parkerat sig till vänster om mitten, är ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna Reinfeldts enda chans att regera vidare om Alliansen blir mindre än de rödgröna partierna.
Reinfeldt har hittills avvisat ett sådant scenario på ideologiska grunder. Men på borgerliga ledarsidor har tanken börjat luftas - kanske ska man se det som testballonger. Argumentet är att det inte vore någon större skillnad mot i dag, Reinfeldt har ju regerat på nåder av SD under fyra år.
Men förändringen vore fundamental.
Dels strider den mot en grundläggande demokratisk princip om att den som får flest röster bör få bestämma.
Dessutom skulle det innebära att Reinfeldt behöver inleda ett verkligt samarbete med SD för att få igenom sin politik. Anders Borg skulle vara tvungen att budgetförhandla med Jimmie Åkesson.
Visst finns angelägna frågor att ställa om ett rödgrönt regeringsalternativ.
Men när skitsnacket om Stefan Löfven eller Magdalena Andersson börjar snurra kan det vara värt att minnas följande: Stefan Löfven är 56 år gammal. Han har varit ordförande för IF Metall, ett av Sveriges tyngsta fackförbund.
När Fredrik Reinfeldt själv blev statsminister var han 41 år gammal och helt utan erfarenhet från något annat värv än politiken. En fullblodspolitruk som i vuxen ålder gav ut illa skrivna böcker om den passiviserande välfärdsstaten.
Tänk på det nästa gång Moderatledaren med bekymrad min jämför de rödgröna partiernas förslag med ”länder nere i Europa” eller ifrågasätter om Stefan Löfven är påläst.
Eller solar sig i glansen från sina allt mer solkiga internationella kompisar.
Till råga på allt i Erlanders och Palmes eka.