Facken behöver inte vara blyga
Publicerad 2011-09-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
5 SEPTEMBER 2011. Avtalsrörelsen
Nu startar avtalsrörelsen på riktigt. För trots att det pratats mycket om principer och system handlar förhandlingarna till sist ändå om löner och anställningsvillkor. I dag sätter facken siffror på sina krav.
Först ut är facken inom industrin, och en dryg timme efteråt kommer LO med sina krav.
Det är den tågordning som gäller på svensk arbetsmarknad. Industrin, i synnerhet exportindustrin, utgör normen. Men respekt för en norm kan inte betyda att relationen mellan olika gruppers löner aldrig ska förändras.
Inom ramen för det systemet har LO, med potter för lågavlönade och kvinnor, skapat ett system för en lönepolitik som ska minska klyftorna. Samordningen hotar inte en ordnad lönebildning, den är tvärtom en förutsättning för att industrinormen ska accepteras.
Vi kan räkna med att dagens krav får direktörerna att gå i taket.
Så sent som i våras kunde IF Metalls Stefan Löfven tala om pay back time, och han gjorde det med konjunkturen i ryggen. Den förra avtalsrörelsens återhållsamhet skulle tas igen.
Nu är det direktörerna som i skuggan av eurokris, amerikansk recession och vikande börskurser predikar återhållsamhet och ansvar. Enligt arbetsgivarnas representanter försvann utrymmet för löneökningar med höstens börsras.
Naturligtvis kommer krismolnen att påverka förhandlingarna. Ingen, allra minst fackföreningsrörelsen, kommer att smita från ansvaret för den svenska ekonomin. Det är trots allt löntagarna, fackens medlemmar, som betalar det högsta priset för ekonomisk kris.
Frågan är bara vad ansvaret betyder?
Problemen i den globala ekonomin är knappast resultatet av bristande svensk konkurrenskraft, eller av alltför höga svenska löner. Om världen kastas in i en ny djup kris som ett resultat av de svältkurer som skrivs ut för land efter land kommer det att drabba svenska exportföretag. Utan efterfrågan går det inte att sälja anläggningsmaskiner, högspänningssystem eller malm. Det kommer i så fall att skapa arbetslöshet, och få effekter på andra delar av ekonomin.
Finns det inga kunder går det inte att producera. Det är ett faktum som inte förändras av aldrig så låga löneökningar på svensk arbetsmarknad.
Lönekraven från de fackliga organisationerna får inte hota konkurrenskraften eller skapa arbetslöshet. Men ansvaret för att världen nu riskerar att drabbas av ännu en kris vilar faktiskt inte på svenska löntagare.
De fackliga organisationerna behöver inte vara blyga.