Vårt Sverige har blivit ett ängsligt land
Det är inte tårtan som är problemet
Det här var veckan när finansministern klippte av sig hästsvansen och Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet.
Svensk debatt måste i sanning ha sett bisarr ut från planeten Mars.
Och nej, självklart är det inte okej att kasta tårtor på politiker. Den enda form av kastaktivism jag kan tänka mig att försvara är de gayaktivister som kastar glitter på konservativa politiker i USA.
”Känn regnbågen! Stoppa hatet! Stoppa anti-gay-politiken!”
Det är klass.
Hursomhelst: I Storbritannien där jag bor har folk en mer avslappnad inställning till att politiker tvingas till kemtvätten. När S-ledaren Ed Miliband senast fick ägg på Savile Row-kostymen skrattade han bara : ”Jag välkomnar all kontakt med väljarna”. Den mest upprörda kritik som hördes var att det var slöseri med ägg. Från de socialdemokratiska leden kom rentav viss lättnad: Det här var ett tecken på att allmänheten hade börjat känna igen Miliband.
I brittisk politik är du ingen förrän någon kastar något på dig.
Så annorlunda det kan vara.
Tony Blair träffades av en kondom fylld med violett pulver i parlamentet. Förre näringsminister Peter Mandelson fick grönt slime i ansiktet. Och när dåvarande vice premiärminister John Prescott blev äggad för några år sedan vände han sig blixtsnabbt om och drämde till den som kastat. Det hela urartade till att vice premiärminister och äggkastande aktivist pucklade på varandra i rännstenen som om de befunnit sig utanför puben klockan elva en fredag.
En ”jolly good fight” tyckte de flesta britter.
”Härligt att leva i ett fritt land”, sa den amerikanske högerpolitikern Newt Gingrich efter att ha träffats av en glitterbomb. I USA hade en man, som betraktat regnbågsfärgat glitter som en attack, knappast ha uppfattats ha nerver nog att bli president. Notera det goda humör med vilket George W Bush duckar för en irakisk reporters sko under en presskonferens 2008.
Politiska kulturer ser olika ut.
I Storbritannien är häcklande, buande och visslande en integrerad del av hur politiker beter sig mot varandra under debatter i parlamentet. Som svensk tycker man att de är dagisbarn. Men visst, ägg blir i denna kontext ett relativt gentlemannamässigt sätt att visa missnöje. I Sverige, ett land med ett statsministermord och ett utrikesministermord, river attacker på politiker däremot upp smärtsamma minnen.
Det är fullt förståeligt.
Vi tenderar att se tårtorna som hot mot demokratin – inte som en del av den.
Samtidigt var något annorlunda den här gången. Precis som Mattias Irving påpekade på Dagens Seglora kunde Aftonbladet dagen efter att finansminister Bosse Ringholm tårtades 2001 publicera recept på en ”Bossetårta”. Liknande skojerier hade varit otänkbara om Jimmie Åkesson.
För att klimatet har hårdnat. Men också för att en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson betyder något annat.
Precis som Mattias Irving skriver gör den oss ängsligare.
När Storbritanniens rundlagde vice premiärminister kastar sig över mannen som har äggat honom blir det en smålustig succé på YouTube eftersom det finns något oskyldigt över det. Politikern som glömmer att han är politiker och försvarar sig som vore han på puben.
Tänk emellertid om Jimmie Åkesson hade knuffat tillbaka? Ordföranden i ett parti där ledande företrädare fångats på film beväpnade med järnrör. Fullständigt otänkbart. En John Prescott i slagsmål tycks oss ofarlig, en Jimmie Åkesson fruktansvärt farlig.
Skillnaden har inget med kroppshydda och allt med Sverigedemokraternas ideologi och historia att göra.
Lika otänkbart vore det att Jimmie Åkesson, likt Ed Miliband eller George W Bush, skulle skämta bort grädden. Ett skrattande ”tack för tårtan” och sedan fortsätta signera böcker.
Vi är inte tillräckligt macho i Sverige för att det, som i USA, ska anses löjligt att visa att man känner sig hotad av att en 60-årig kvinna trycker grädde i nyllet på en. Inte heller har vi britternas självdistans.
Vi kan göra martyr av en fjäder. Framför allt är Sverigedemokraterna ett parti som får mycket hot. SD-politiker i Västsverige har under den senaste tiden utsatts för skadegörelse och mindre sprängladdningar. Det är inte konstigt att Jimmie Åkesson är ängslig för sin säkerhet. Det är upprörande. Men precis som Karin Pettersson skrev i Aftonbladet i fredags så har det också dykt upp röster i debatten som säger att alla högljudda protester mot Sverigedemokraterna är odemokratiska. Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet så nu måste vi vara snälla mot Sverigedemokraterna. Suck.
I omvärldens ögon kan det tyckas bisarrt att Sverige lyckas prata om en politikertårtning i nästan en hel vecka.
Men Sverige i dag är ett ängsligt land. Vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Vi är ett land där rasistiska hot mot folkvalda och journalister är vardagsmat. Jimmie Åkesson leder ett parti som via sajten Avpixlat gjort hot och hat till arbetsmetod. Vänsterextrema hotar i sin tur Sverigedemokraterna. En situation, där hot triggar hot och våld triggar mer hot och våld, tycks oss inte alltför främmande.
Det är allt detta som far genom huvudet på oss när vi ser Jimmie Åkesson i grädde.
Det är inte tårtan – det är sammanhanget.