Anders Tegnell blir inte högerns trumfkort 2022
Misslyckandet kom av sig och Kristersson letar halmstrån
GÖTEBORG. Skrämselpropagandan har varit massiv. Viruset var i februari och mars 2020 som hämtat ur en skräckfilm. I en uppmärksammad studie gjord av forskare vid Uppsala universitet, Karolinska institutet och KTH slog man fast att 81 000 svenskar skulle komma att dö före 1 juli 2020. För att klara sjukvården skulle vi behöva 40 gånger fler bäddar på IVA än normalt.
Sveriges väg, fick vi höra, var ett livsfarligt "experiment" som skulle ta livet av en stor del av befolkningen. Vi skulle klara oss sämre än alla länder som stängt skolor och tagit i med hårdhandskarna.
– Då har vi ändå gjort mycket konservativa beräkningar, sa Lynn Kamerlin, professor i kemi vid Uppsala universitet, som ingick i forskargruppen.
Men inte en siffra visade sig stämma.
I utländsk media lät det likadant. Tidningar man normalt ser som seriösa, New York Times, La República, tyska Focus, The Guardian och andra beskrev oss som dårar. Ibland i artiklar så fyllda med sakfel att man knappast kan ha gjort sin research på plats.
Själv blev jag uppringd av många utländska medier som uppenbarligen trodde att livet pågick som vanligt här. När jag berättade om min egen vardag och hur dramatiska förändringarna faktiskt var så trodde de mig uppenbarligen inte. Det var en nyttig lärdom om hur även seriösa redaktioner kan falla ner i kaninhålet.
"Den oundvikliga slutsatsen är ju att miljontals människor har levt i ofrihet, att miljontals barn har fått sin skolgång förstörd, till ingen nytta." skriver Johan Anderberg
Ett och ett halvt år in i pandemin vet vi att denna typ av kritik var fel. Man måste i dag körsbärsplocka länder, tidsintervall och statistik extremt noga om man vill framställa den svenska strategin som ett monumentalt misslyckande.
Om man möter överdödlighet för hela 2020 ligger Sverige på plats 21 av 31 i Europa, enligt Eurostat. Det konstaterar författaren och journalisten Johan Anderberg i Sydsvenskan. Samt att de stora internationella medier som så hårt kritiserade Sveriges strategi tycks helt ha slutat skriva om oss.
Talande är att just de länder i Europa som valde rejält auktoritära nedstängningar i regel lyckades sämre än vi. I absoluta tal är dödstalen fasansfulla att läsa. Globalt har över fem miljoner människor hittills dött i pandemin enligt officiell statistik. I Storbritannien har 140 000 dött, i Italien 130 000 och i Frankrike nästan 120 000.
Tittar man på EU-länder i vår egen storlek så har Ungern 30 000 döda och Belgien 26 000, ungefär dubbelt så många som i Sverige. Detta trots drakoniska restriktioner med utegångsförbud och ett nedstängt samhällsliv.
"Den oundvikliga slutsatsen är ju att miljontals människor har levt i ofrihet, att miljontals barn har fått sin skolgång förstörd, till ingen nytta." skriver Johan Anderberg.
Och kanske sätter det fingret på varför pandemin inte dominerar här på den Socialdemokratiska kongressen i Göteborg.
Visserligen inledde Stefan Löfven kongressen i onsdags med en suck av lättnad över hur skönt det är att äntligen få träffas igen. "Vi har saknat varandra" sa han.
Pandemin gör sig också påmind i att alla kringevenemang och utställare är borta. Och kongressfesten verkar bli en stillsam tillställning.
Ändå känns det märkligt. Vi har trots allt levt i ett slags undantagstillstånd sedan mars 2020.
I fredags lade den statliga Coronakommissionen sin andra delrapport så Moderaterna och Sverigedemokraterna försökte lite halvhjärtat peka ut regeringens krishantering som misslyckad igen. Något de alltså inte gjorde när pandemin faktiskt pågick som värst. Då rådde istället borgfred och stor uppslutning kring den svenska modellen.
Coronakommissionen är ju tyvärr sammansatt på ett sätt som gör verklig kritik av vår splittrade krisledning och stuprörstänkande mellan myndigheter nästan otänkbar.
Kommissionen kommer sannolikt nöja sig med att hitta en syndabock, som Stefan Löfven eller Anders Tegnell, och sedan sopa alla verkliga problem under mattan.
Att vår civila krishantering är gisslan hos diverse småpåvar i myndigheter, regioner och kommuner kommer man knappast att våga ta riktig strid mot. Även i nästa kris kommer Region Stockholm att kunna vägra samarbeta med regeringen och SKR kommer att tillåtas finnas kvar.
Så trots att kommissionens rapport lades fram för mindre än en vecka sedan tycks den redan vara bortglömd här i Göteborg.
Pratar man med ombuden eller ledamöterna i partistyrelsen är det helt andra frågor än virus som diskuteras. Några vill ta votering om det ekonomiska ramverket, andra om slopad karensdag, kärnvapenförbud, tandvård, fastighetsskatt, generösare flyktingpolitik eller diverse interna organisationsfrågor.
Men corona?
Nej.
Samma fenomen syns i övriga samhällsdebatten – corona hållet på att bli valfrågan som försvann.
Än så länge är inte pandemin över. I Nederländerna börjar restriktionerna återinföras och i Danmark skenar smittan igen. Kanske kommer vi att se samma utveckling här framåt årsskiftet. Men den politiska laddningen verkar ha gått förlorad. Anders Tegnell blir sannolikt ingen valvinnare för högern nästa år ens om Coronakommissionen tar i från tårna.
Högeroppositionen lär dessutom få svårt att hitta rätt ord efter att Jimmie Åkesson redan kallat Sveriges strategi för en "massaker" och Ebba Busch sagt att Stefan Löfven "med berått mod" lät smittan spridas.
Vad ska de dra till med nästa gång?
Sanningen är nog egentligen ganska enkel, att hantera en pandemi är svårt och saker kommer att gå fel. Människor förstår det. Men Sveriges balansgång mellan individuell frihet, offentligt stöd till krisande företag och Coronarestriktioner har trots allt varit ganska rimlig.
Vi är inte ute ur krisen än, tillsammans gjorde vi det bästa möjliga i den värsta kris Sverige upplevt sedan andra världskriget. Det är något att vara stolta över men trots allt något som ligger bakom oss.
Valet nästa år kommer nog att handla om andra saker än Anders Tegnell. Och det är nog lika bra det.