Män från Metall ska stämpla ut
Vid midsommar kan Stefan Löfven vara ensam kvar
De senaste åtta åren har varit unika i svensk politik. Ledarna för tre av arbetarrörelsens viktigaste organisationer har haft en sak gemensam.
De har alla en bakgrund som arbetare, till och med industriarbetare.
I vår tar den epoken slut. Både Karl-Petter Thorwaldsson och Jonas Sjöstedt har ju annonserat sin avgång.
Vid midsommar kan Stefan Löfven vara den ende manen från Metall i arbetarrörelsens ledning.
Det skulle faktiskt vara en återgång till normala proportioner. Industriarbetet har en central ställning i den svenska arbetarrörelsens självbild. Det handlar inte bara om socialrealistiska målningar i LO-borgens entré, utan minst lika mycket om krassare faktorer som organisationsgrad och konfliktstyrka.
Ingen av dem brukar beskriva sig som någon sorts moderna stakhanoviter, men att Jonas Sjöstedt valde att beskriva sin avgång som att "stämpla ut" var säkert ett diskret sätt att påminna om åren på Volvos fabrik i Umeå. Och Karl-Petter Thorwaldsson brukar inte ha något emot att berätta om hur han slipade växelspakar till Volvo på Bröderna Hammarstedt i Växjö när han fick frågan om att ta över ordförandeskapet i SSU.
Toppledare med arbetarbakgrund har varit ovanliga
Ändå har toppledare med arbetarbakgrund varit ovanliga, också i de partier som räknar sig till arbetarrörelsen.
När Stefan Löfven utsågs till ordförande i Socialdemokraterna var det första gången partiets kongress pekade ut en facklig ledare för jobbet. Och den senaste tidens Vänsterledare har inte heller alltid haft så djupa proletära rötter.
Det skulle ha kunnat vara ett problem, inte minst i vår tid. Det brukar ju sägas att företrädarnas erfarenheter återspeglas i deras beslut, och i deras retorik. Politiker som aldrig har gjort något annat - och de är inte så ovanliga - har svårt att tala om människors vardag.
De senaste åtta åren borde kort sagt ha varit en glansperiod för arbetarrörelsen
De senaste åtta åren borde kort sagt ha varit en glansperiod för arbetarrörelsen, särskilt i relationen till manlig arbetarklass.
Den trista verkligheten är att det blivit precis tvärt om. I de senaste partisympatisiffrorna från SCB har Socialdemokraterna förlorat ställningen som största parti bland de manliga facklärda karbetarna. Det är första gången sedan Sverige blev en demokrati. Och det beror inte på Vänsterpartiets framgångar. I dag är det SD som är störst.
Så vad är slutsatsen? Att politiska ledares bakgrund och erfarenheter saknar betydelse? Knappast.
Arbetarrörelsen behöver ledare som har erfarenheter av arbetslivets vardag, inte bara från fabriker utan också från äldreboenden, butiker och byggen. Utan Löfven, Sjöstedt och Thorwaldsson hade kanske SD:s framgångar varit ännu större.
Men det räcker uppenbarligen inte med representanter. En folkrörelse måste dessutom göra plats för folk, vanligt folk.