Låt dem inte få ta ditt bibliotek
Tillgången på böcker måste få kosta
”Öppna inte dörren!”
Det var natt, kraftiga nävar bultade på bussdörren. En kör av röster försökte hindra chauffören på 807:an från att släppa in massan av människor som stod utanför. Nynazisterna. De hade rakade huvuden och kängor med röda snören, som signalerade att de sparkat människor blodiga. De ville rusa på för att slå de som satt längst bak i bussen. Invandrarna. De som skulle kliva av vid Brandbergen centrum. Vi skrek. Chauffören tvekade, körde till slut vidare utan att öppna dörrarna.
Det var 1990-tal. ”Nattbuss 807” blev till slut en pajig film. Nattbussen var den mest otrygga plats jag visste, förutom den fängelseliknande skolbyggnaden i det som kallades Gropen. Motsättningarna märktes i så väl skåphallen som på flygbladen i brevinkastet. Kriget i före detta Jugoslavien tvingade mängder av flyktingar till Sverige.
Stockholmsförorten Haninge, som förr hette Handen, var fattig på resurser. Stenciler ersatte skolböcker. Segregationen var total. Invandrare i de tätt stående, laxrosa höghus som utgjorde Brandbergen. Svenskklingande efternamn på träskyltarna i villaområdet i Vendelsö.
Jag och mamma bodde i en lägenhet mittemellan. Mamma spelade Aretha Franklin och Prince för mig, var en storstadstjej som följt med gröna vågen ut.
En hel del i min barndoms Haninge var otryggt. En plats var det inte.
For ut i världen
Jag var liten första gången som mamma bar in mig på Brandbergens bibliotek, tog upp en bok och läste för mig. Sagostunder blev till sololäsning. Jag minns det inplastade lånekortet, hyllraderna. Det var som att gå in i en skattkammare. Personalen vägledde. Mamma skulle aldrig ha haft råd att köpa alla böcker jag krävde och slukade, men här var det gratis. Låna och läs. Lämna tillbaka och hämta nya. Böckerna väckte frågor.
Varför måste romska flickan Katitzi bo med sin familj i tält, och ständigt flytta vidare?
Anne på Grönkulla briljerade i skolan. Var det inte självklart att flickor tog plats?
Har man verkligen auktionerat ut fattiga barn som arbetskraft, som med Kulla-Gulla?
Jag blev äldre. Skrev poesi. Tog nattbussen hem. Pulsen i Stockholm kändes evighetslångt bort. Det var som att bo i vilken liten by som helst. Moppekillar runt grillkiosken, örnkoll på grannarna, uniformen munkjackor till jeans med uppslitsad innerfåll. Ett stramande sammetsband runt halsen.
Jag och mamma reste sällan, hade ingen bil. Men från boksidorna for jag ut i världen. Långt bort från likformigheten, våldet och snorloske-stalaktiterna i skolans skåphall. Jag var tonåring när vi flyttade därifrån.
Dadlar och halal-kyckling
När jag nu kliver av buss 807 vid Brandbergen centrum så har mycket ändrats, men mycket består. Jag står i en arbetarkommun. I Haninge bor det fler lastbilschaufförer och städare än länssnittet. Däremot betydligt färre läkare och jurister, sett till snittet. I mittensamarbetet som styr ingår S, C, L och KD.
Fasaderna i Brandbergen är blanka av en somrig regnskur. Centrumet har blivit ljusare, med fina små butiker. Här finns en välsorterad Ica-affär, dessutom en matbutik med skyltar om halal-kyckling och dadlar.
Biblioteket finns kvar. Här kan man låna böcker, filmer, musik, språkkurser och ljudböcker. Spela spel och läsa dagstidningar. Trivselregler påminner om att det inte är okej att använda ovårdat språk eller störa någon. Personalstyrkan är liten, öppettiderna mer begränsade än på min tid, men biblioteket finns trots allt kvar. På många platser i landet försvinner de. Det sparas och skärs. De senaste 20 åren har 400 bibliotek lagts ner.
Enligt bibliotekslagen (2013:801) ska varje kommun ha ett folkbibliotek. Men det står inget om antal, eller hur nära de boende ska ha till verksamheten. Det kan också innebära en biblioteksbuss. Det gör ont i folksjälen när man skär ner på bibliotek.
Hackas upp i bitar
I maj demonstrerade bibliotekarier i Stockholm mot det blågröna styrets besparingskrav. 90 tjänster försvinner.
Man flyttar på Internationella biblioteket. Den enorma boksamlingen, 200 000 böcker på 100 språk, hackas upp i bitar. Detta trots att biblioteket lockade 600–700 besökare om dagen. Protestaktioner genomförs.
På en liten ort, som sett macken, apoteket och postutdelningen tyna bort och försvinna, kan närvaron av ett bibliotek vara frågan om liv och död.
Biblioteksupproret i Ramsberg blev omskrivet i hela Sverige. Sommaren 2015 gömde byborna 4 000 böcker, efter beslutet om att biblioteket skulle läggas ner. Nedläggningen togs upp i domstol och kampen för biblioteket blev till pjäs. De gömda böckerna landade till slut i ett kulturcentrum i Ramsberg. Jag och mängder av andra författare skänkte böcker till den nya mötesplatsen för boklån.
Eldsjälar rusade till storms
En liknande strid, om än inte lika omskriven, utspelade sig i Lund. Redan på 1990-talet var folk- och skolbiblioteket i Järnåkra nedläggningshotat, då bildades föreningen Bokstödet. Man demonstrerade. 2015 var det dags igen, räfsan drog fram, trots att eldsjälar rusade till storms. Biblioteken i både Järnåkra och Nöbbelöv lades ner.
– Bokbussen i all ära, men det är mötena på ett bibliotek som är det viktigaste, sa Gertrud Fors, ledamot i Bokstödets styrelse, till Skånska Dagbladet.
Lång och envis kamp gav till slut en ljusning. Biblioteken återuppstår, i nya lokaler. Åtta timmar i veckan ska de ha öppet. Hur många hinner dit på de åtta timmarna?
För att ett bibliotek ska kunna blomstra krävs resurser. Öppettider som gör det möjligt för människor att besöka det, kunnig personal. Det kostar.
Kan man sätta en prislapp på ett bibliotek? På vägledning till läsupplevelser, på möten och föreläsningar, sagostunder i ring?
Jag skriver för att påminna dig: för ett barn kan ett bibliotek innebära ljus och hopp.
Som att kliva rätt in i en skattkammare.