Margaret Thatcher – ett briljant monster
”Im in love with Margaret Thatcher” sjöng punkbandet The Notsensibles. Det var värst. Det fanns alltså artister som tyckte om henne.
Jag hade aldrig hört låten förr när jag såg ”Järnladyn” med Meryl Streep som har premiär på fredag. Däremot har jag hört minst 50 hatsånger om Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.
Ingen, inte ens Ronald Reagan, har satt ett så stort popkulturellt hatavtryck som Thatcher.
Morrissey gjorde en fin liten vaggvisa med smäktande spansk gitarr och brutal text: ”When will you die?” mässade The Smiths-stjärnan om och om igen i ”Margaret on the guillotine” 1988. Året efter önskade även Elvis Costello livet av henne i ”Tramp the dirt down” så att han kunde stampa på hennes grav.
Bägge var godnattsånger för Thatcher, politiskt dog hon strax efteråt, och 1990 tog John Major över både det konservativa partiet och Storbritannien efter Thatchers rekordlånga tid som premiärminister. Först 1997 släpptes järngreppet, New Labour fick makten efter 18 års våldsam klasspolitik där de fattigare blev fattigare och de rika rikare.
Jag var bara ett barn på 80-talet och avskydde Thatcher som bara ett barn som älskar popstjärnor kan göra. Alla avskydde ju detta monster. Paul Weller, Billy Bragg, Pink Floyd, Sinéad O’Connor, The Specials… Så då gjorde jag det också, utan att veta något särskilt. Rätt genant.
Men ibland har popstjärnor rätt, och barn också.
Thatcherismens privatiseringar, nationalism, skatteorättvisor, imperialistiska krigföring, fackförbundshat och all annan granithård högerpolitik var overkligt bestialisk. 1980-talets England ser i backspegeln ut som ett zoo där de minsta djuren tvingades äta av varandra när de inte gömde sig för lejonet.
Samtidigt måste personen Thatcher respekteras. Hon stod, till skillnad från hennes svenska light-varianter Reinfeldt och Borg, för sin klasspolitik. Hon var hård och äkta. Hon gjorde en remarkabel karriär i ett gubbvälde i ordets sannaste bemärkelse.
När hon blev premiärminister 1979 var hon ensam kvinna i regeringen, vilket hon också skulle förbli med ett enda undantag. Feminism hatade hon (”ett gift”) men det hindrar inte att hon som den första kvinnliga ledaren för en stor nation i modern tid var en fantastisk ikon.
Centerpartiets Annie Lööf säger att Thatcher är en förebild. Låt oss för människorna i Sveriges skull hoppas att det inte beror på hennes politik utan på hennes råa ambition.
Thatcher var ett briljant monster. Det är tragiskt att hon saknade något väsentligt – humanism – mitt i all principfast intelligens. Tänk vilket vackert lik Thatcher hade blivit om hon trott på människans förmåga att prestera även med sociala skyddsnät.
Då hade Morrissey sjungit ”Margaret on a piedestal”, Costello hade väntat på att få lämna blommor vid hennes grav och ”I love Margaret Thatcher” hade inte låtit som en bisarr parodi.