Från #näthat till #handling
11 FEBRUARI 2013. Jämställdhet
Det viktigaste hindret för oss är rädslan. För vad som ska hända oss själva, men främst våra barn, våra familjer. Vi är ansvariga för dem. Och det finns så mycket våld här.
Kvinnorna vi träffar var tysta till en början. Nu kan de inte sluta berätta. Om hur de blev politiskt aktiva, hur de hjälper varandra, vad de vill i framtiden. Och om våldet.
I Sverige rasar debatten om näthatet mot kvinnor i offentligheten. Jag är långt därifrån, i Zimbabwe på en journalistresa med Olof Palmes internationella center.
Vi besöker oppositionen och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det är inte lätt i ett land som styrts av diktatorn Robert Mugabe i över 30 år.
Bäst är det att träffa kvinnorörelsen.
Det är kvinnor som, trots att de ständigt är utsatta för våld och hot om våld, valt att engagera sig politiskt.
En av dem vi träffar är Cynthia Manjoro. Hon är 28 år och satt i fängelse stora delar av förra året. Hon jobbar för en organisation som försöker få folk att registrera sig inför det stundande valet. Hon har en son som är tre år gammal. Cynthia säger att arbetet är värt risken, för om hon dör kommer hennes son
veta att det var för hans framtid.
Jag får tårar i ögonen och skyller på att jag är förkyld.
På kvällen kommer jag tillbaka till hotellrummet och kollar Twitter. Det är fint, för det är inte bara näthat utan så mycket kärlek också.
Jag tänker att diskussionen förhoppningsvis leder till att kvinnor får bättre stöd, orkar mer.
Hat och våld mot kvinnor finns överallt. I Zimbabwe är det dödligt. Därför är det helt nödvändigt för kvinnor att organisera sig.
Hemma är det som om vi kvinnor har glömt att vi behöver varandra. Både för att orka tala. Men också för att få igenom våra krav.
Svaret på näthatet måste vara kärlek. Men det kan inte stanna vid det. Kärlek ger kraft, men inte ett mer jämlikt samhälle. Och det är bristen på jämlikhet som är grundproblemet.
Jag jobbade för Socialdemokraterna i valrörelsen 2010. Klimatet har blivit ännu hårdare sedan dess, men hatet mot Mona Sahlin är fortfarande det värsta jag sett. Det fanns överallt, men göddes och multiplicerades på nätet. Då blev det aldrig en större diskussion. Det var som om att det handlade om henne, som person. Inte om strukturer.
I politiken i dag är kvinnorna borta ur det yttersta toppskiktet. Sveriges fem tyngsta makthavare inom politiken är män. Fredrik, Anders, Stefan, Karl-Petter, Urban.
Jämställdhetsfrågorna har varit på undantag länge i Sverige. Vi pratar om annat.
Våra mammor och mormödrar, liksom kvinnorna här i Harare, visste att de var tvungna att organisera sig för att komma någon vart. Vi verkar tro att det ska räcka med goda argument. Att ta fram statistik, och visa hur snett det är.
Men det funkar inte så. Inte i går, inte i dag. Inte i Zimbabwe, och inte i Sverige.
Vi har glömt att ökad jämställdhet kräver kamp, och ändrar vi inte på det kommer våra döttrar att få betala. Med mindre makt, inflytande och pengar än vad de har rätt till.
Kvinnor tycker inte lika om politik. Inte i Zimbabwe heller. Ändå har kvinnorna här enats över partigränserna om att driva vissa frågor. Flickors rättigheter, kvinnors representation.
Även i Sverige borde det gå att göra som våra mammor gjorde. Driva frågor över partigränserna, i nya konstellationer. Organisera oss, för att få stöd, kärlek och framför allt resultat.
Sista dagen träffar vi en av de kvinnor som kommit längst i politiken i Zimbabwe, Priscilla Mushonga. Hon är en av ledarna för ett litet oppositionsparti, sitter i samlingsregeringen och har fått betala ett högt pris för sitt engagemang. Hennes man är mördad, hennes barn har tvingats flytta utomlands.
Hon säger att Zimbabwes nya konstitution nu för första gången garanterar kvinnors rättigheter. Att det blev så berodde enbart på att kvinnorörelsen var så välorganiserad.
Jag tänker att när jag kommer hem ska vi dra i gång den där jämställdhetskampanjen på ledarsidan som vi har pratat om så länge.
För #nätkärlek är bra, och nödvändigt. Men #handling är det vi behöver hitta ork till nu.