För borgarna är SD en ny kärnkraftsfråga
I somras lovade Liberalernas ledare Jan Björklund sina söner - adopterade från Sydkorea - att de aldrig skulle behöva se sin pappa medverka till att Sverigedemokraternas blir ett borgerligt stödparti.
– Att jag skulle sätta mig att samarbeta med ett parti som anser att mina söner inte kan bli svenska och ett parti som dessutom har sina rötter i den nazism som mamma flydde ifrån, det kommer aldrig att ske, sa Björklund till Svenska Dagbladet.
En moralisk fråga
Man känner nästan historiens vingslag.
– Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.
Det budskapet lämnade Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin inför riksdagsvalet 1976. Han var landets mest populäre politiker, och hans övertygelse var kärnkraften.
När Fälldin vid 1970-talets början fått klart för sig att plutonium och uran måste hållas avskilda från allt liv i 100 000 år blev han kärnkraftsmotståndare.
Snart krävde hans parti stopp för utbyggnaden av kärnkraft och att inga fler kärnkraftverk skulle laddas.
Vid partiets stämma i Luleå 1973 gjorde han regeringsfrågan och kärnkraftsfrågan avhängiga av varandra. Centern skulle vägra att ingå i regering med partier som ville fortsätta satsa på kärnkraft. Det uteslöt Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet.
Men Fälldin - som misstrodde den politiska högern och helst skulle ha sett en mittenrörelse som isolerade både M och S - sökte samarbete högerut. Han trodde att hans ultimatum skulle få M och FP att ändra uppfattning om kärnkraften. Det var ju inte en vanlig politisk fråga:
– Det är en i högsta grad moralisk fråga.
Regeringen sprack
Det gav C mängder av nya väljare.
Så förlorade S valet - för första gången på 44 år - och enligt valforskarna berodde det på C:s nej till kärnkraft. Fälldin blev statsminister efter det första val som avgjordes enligt en ny värdeskala. Vänster hade inte bara ställts mot höger, helt andra dimensioner hade spelat in.
Sen gick det utför. Fälldin gav efter för FP:s och M:s krav att ladda Barsebäck 2, koalitionen gick i bitar och Fälldin avgick efter bara två år. Han kom tillbaka 1979, efter ett historiskt uselt val, men konflikterna fortsatte. 1980 var C var med och förlorade folkomröstningen om kärnkraften och 1981 sprack regeringen igen, och ett år senare var Olof Palme statsminister. Den misstro och motvilja som etablerats mellan de borgerliga partierna på grund av kärnkraften tog årtionden att överbygga.
I dag har förhållandet till SD blivit den nya kärnkraftsfrågan för högerpartierna. Det går en skiljelinje mellan dem som tycker att SD är ett konservativt parti som råkar vara rasistiskt och dem som ser den parlamentariska grenen av ett samhällsgift.
I någon mening handlar alltihop om vilket sorts Sverige man vill ha nu och i framtiden. Det är, för att tala med Fälldin, en moralisk fråga.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.