Momentant lyckopiller tar skruv i Gubbängen
Publicerad 2014-03-03
Dagens utbredda hypokondri som gjord för Den inbillningssjuke
Moment Teater i Gubbängen har sitt eget sätt att förhålla sig till klassikerna. Där institutionsteatrarna har en tendens att vilja rädda åldrade verk medelst finkänslig manuskirurgi och locka kritikerna till slitna fraser av typen ”Molière är verkligen vår samtida”, väljer Moment en annan väg.
Att Andreas Boonstra tycker att Den inbillningssjuke är en till stora delar urtråkig text är inget han försöker dölja. Han är inte ute efter att trolla bort en ”mästares” rynkor. Pinsamheterna blir i stället ett kreativt incitament, utgångspunkten för en rabulistiskt hälsobringande teater.
Visst finns det en samtidskrok trots allt. Den narcissistiska sorts hypokondri som pjäsens gamle Argan inkarnerar är ju i dag en samhällssjukdom. Linda Källgren berättar på ett komiskt sakligt sätt om ”sina” många krämpor från stressmage till kristallsjuka och om vilka kurer tillstånden kräver. I nästa stund spelar hon Argan, vars brakpruttar smattrar vilt trots tjuten från de andra skådespelarna: ”det där är struket!”.
Gemensamt för Argans livsupplevelse och vår är den hybris som ligger i tron att allt, precis allt, ska gå att bota. I detta blinkar ett allvar till, trots att de iscensatta skådiskaffepauser och småföreläsningar där saken diskuteras ganska snabbt skakas ihop med övriga bitar i kreativitetens svarta box.
Till dessa bitar hör pjäsens andra tema: dottern Angéliques hotande resonemangsäktenskap med faderns utvalde - en lämplig läkare. Anders Bergs dumsnutiga Angélique och Ludde Hagbergs lite surt regisserande tjänsteflicka Toinette gör de sedvanliga dekolletagen helt förutan en oslagbar uppvisning, sekunderade av Jenny Antoni i tre roller. Man tappar nästan andan i kasten mellan patetik, burleskeri, sval realism och menuettdans med tillfälligt fladdrande peruker.
Hela tiden rinner manuset i projicerad form över sidoväggen i det öppna teaterrummet. Strukna partier skrollas över och i ärlighetens namn blir intrigen under kvällens gång tämligen oviktig. Därför saggar det också mot slutet, men vad gör det. Då har lyckopillret sedan länge tickat in.
