I dödens väntrum
Barbro Westling ser Lars Noréns Andante på Dramaten
Uppdaterad 2019-03-03 | Publicerad 2019-03-02
Att närma sig det definitiva slutet fäller ut det som var mest verkligt i livet, så föreställde sig filmregissören Pier Paolo Pasolini dödens effekt. Lars Norén fyller 75 i maj och fortsätter skriva pjäser utmed sin egen biografiska axel.
Tre pjäser om åldrandet gör tillsammans en trilogi, men sista pjäsen, Poussière/Stoft hade premiär på Comédie-Française i Paris i regi av Norén förra året, Vintermusik i Sophia Jupithers version följde sedan på Stockholms stadsteater. Nu kommer trilogins första stycke, sist, på Dramatens Lilla scen i regi av Lars Norén.
Vem är jag? Vad gör jag här? Vilka är de andra? Andante – gående, måttligt, långsamt – titeln anger det musikaliska anslaget och personerna är avpersonifierade som A, B, C, D och E. Deras skiftande stadier av demens skapar ett limbo och sammelsurium av livsrester och sociala reflexer. Ett nytt sätt att tala och framträda som människa. Vad låter sig förstås, vilken dialog är möjlig då normen för kommunikation är borta?
Norén är en mästare på att skriva via avbrott, fördröjningar, sidospår, det uteblivna svaret, det samtidiga talandet. Sedan 90-talet har han radat upp sysslolösa och väntande familjer och vänner i stolar långt fram på scenen. I Andante är stolarna knotiga ben och skådespelarnas ansikten sminkade mycket vita. Noréns dramatiska fokus på det som händer när ingenting händer har kanske funnit sin slutliga destination.
Ett servicehem för äldre, för dem som tvingats lämna sina egna hem. Det är ingen tillfällighet att miljön påminner om andra institutioner för fångenskap som Norén skildrat, i Kliniken, Skuggpojkarna eller En sorts Hades. Men samvaro som en form av fångenskap går egentligen igen i alla Noréns pjäser.
Mest gjuten i bitterhet och förakt är B, den före detta krematoriearkitekten. Per Mattsson dominerar genom att visa lågmäld fattning, i kostym och putsade skor, samt hålla blicken lika oavlåtligt som oåtkomligt fäst i fjärran. Den som ändå känner hans maktutövning, och utmanar den, är C, byggarbetaren som vill ha verktygen med sig i kistan. Sten Ljunggren gör honom imposant rå, nästan farlig, men i all kraftfullhet ser och berörs han ändå av arkitektens maka, A. C talar om att gå till sitt rum, men ”inte än”. Samvaron, hur hemsk den är, är kanske ändå att föredra.
Snart är de döda, men de har också sina döda med sig och verkar själva levande döda. D för i sin sovande isolering tankarna till Mumien i Strindbergs Spöksonaten. En gång var hon framgångsrik författare, produktiv, vacker och internationellt omsusad. Nu minns hon inga böcker. Monica Stenbeck klär av och på sig svarta klädlager, någon gång ett fräsande blänk till Simon Weil eller Bibelns evangelier. E (Carl Magnus Dellow) är den mest kuriösa gestalten på scen, en blandning av luffare och teatertrickster, med norénsk metkrok och grovt rep i rockfickan lyssnar han sig runt utmed väggarna och hör havsbrus och röster.
Den som framstår benådad med glimtvis befrielse är Marika Lindströms A. Hon försjunker i förtvivlan men växlar reptilsnabbt upp till resonansfylld stämma och vacker klarhet. Hon hör ju musiken, hur underbart den börjar! Lindströms gestaltning återger både vasst och poetiskt åldrandets outhärdliga komplexitet.
Det är än en gång i kraft av skådespelarprestationerna som Noréns drama övertygar. Mer skeptisk är jag till delar av hans iscensättning. Kanske är det hemtamheten med stoffet som skapar intryck av omstart och provisorium? Jag undrar också över tillagda scenerier. Varför dyker den lilla blonda flickan upp med blodiga händer, och sedan tillsammans med sin mamma? Här finns en besvärande scenisk klichéaktighet.
Andante landar annars, från sitt håll, i en kultur kring åldrande som kan få var och en att hålla sig för skratt. Det rapporteras alltmer om missförhållanden och skamlös likgiltighet mot äldre. Senast i tv jämförde en professor i geriatrik synen på gamla och hästar till de senares fördel.
Noréns bild av åldrandet är hård, men bidrar knappast till en diskussion av samhällets (brist på) omsorger. I Andante är de närståendes besök tydligt störande och ställer bara till förvirring. A, B, C, D och E sitter var och en fast i sina helveten. Textens beska oneliners, galghumor och dråpliga kontraster är kanske mest till för att publiken ska härda ut. Men frågan är om det fungerar så. Det är en mycket mörk bild som Norén skissar. Helt följdriktigt sluter sig scenografins massiva betongblock kring scenen som kring en grav.