Stelt spel i villaförorten
”Usher” på Folkoperan hade behövt lite mer regi
Uppdaterad 2023-10-17 | Publicerad 2019-02-16
Avståndet mellan Edgar Allan Poes novell Huset Ushers undergång och Annelies Van Parys opera Usher är betydande. Claude Debussy som blott påbörjade operan, sökte av allt att döma gestalta det som fascinerade honom: symboliken, mystiken, den antydda incesten. Alltsedan Baudelaire översatte Poe till franska hade denne ett grundmurat rykte i Frankrike, inte minst hos symbolisterna.
Van Parys har vävt in sin egen musik med det som har bevarats av Debussy; suggestiva klangfärger som inte saknar skörhet. Texten, av Debussy och Gaea Schoeters, ligger länge nära Poes historia som kan beskrivas som en släkts sista dödskamp med gotiska övertoner.
Med anledning av ett brev besöker Vännen sin barndomskamrat Roderick Usher och dennes syster Madeline.
Som de sista i släkten är de nära undergången och det är också vad vännen bevittnar i den korta novellen.
På Folkoperan står Philippe Quesne för det mesta vi ser: regi, scenografi, kostym, ljus. Några fula möbler, ett par tv-apparater med bilder på hus, ofta brinnande, och plastskynken är vad den sjungande kvartetten har att stappla runt i.
Vännen bär duffel och rutig skjorta, Läkaren rosa t-shirt och pistagefärgad skjorta.
Det är som om detta hus i stället för i en romantisk vildmark ligger i en lite nedgången villaförort: ljusa rum i skarp belysning. Vitt lär sedan länge vara det nya svarta, men just här skapar det en märklig och svårbegriplig kontrast till historien.
Mot slutet havererar texten; Schoeters val att tråckla in dagens populism i moraliska termer (vi måste vara på vår vakt mot rädslan), skär sig mot historien, villaförort eller inte. Kanske hade det fungerat om Quesne hade ägnat lite tid åt att regissera.
Med undantag av Alexandra Büchels Madeline är spelet stelt, oengagerat och med scenerier lagda som på måfå. Rickard Söderbergs Läkaren, det ondas genius, lunsar godmodigt omkring, Vännen (Olle Persson) är stel och närmast handfallen medan Roderick Usher (Ola Eliasson) inte riktigt vet åt vilket håll han ska vända sig.
Vokalt är alla tre mansrollerna av god klass, rösterna har närvaro och karaktär. Büchels mjuka och inte sällan intagande agerande (hon har väl tagit egna initiativ) störs endast av lite för vassa höjdtoner, medan kammarensemblen under Marit Strindlund ger god rättvisa åt partituret.
Synd på så rara musikaliska ärtor är det. En genomtänkt regi och ett reviderat libretto skulle annars kunna resultera i en opera lite i klass med en annan skräckkortis, Benjamin Brittens The turn of the screw.